Modusform Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet modusform

1. Modus (pl. modi eller modus), av latinets modus, m, 'mått', 'sätt', är inom språkvetenskap en böjningskategori hos verb som uttrycker modalitet. Olika modusformer av verb kan i vissa språk användas för att uttrycka att handlingen är verklig eller overklig, faktisk eller påstådd, önskad, uppmanad eller påbjuden, absolut eller villkorlig. Liknande modalitet kan ibland i stället uttryckas med hjälp av modala hjälpverb, detta har de senaste århundradena blivit vanligt i germanska språk, däribland svenskan. Sådana omskrivningar kallas ibland för sammansatta modi, men i den här artikeln kommer i huvudsak bara enkla modusböjningsformer att behandlas, och bara finita verbformer. (källa)
2. Vedaspråket däremot hade konjunktiv och optativ till både presens som perfektum och aoristus. Men vad gäller de olika tempus- och modusformernas betydelse och syntaktiska bruk har sanskrit inte alls utvecklat den logiska bestämdhet och fina nyansering, som finns i grekiska språket. I presenssystemet, som omfattar presens med dess modus och participier samt imperativ och imperfekt, har sanskrit ännu väl bevarat en mängd olika stambildningar, vilka i de flesta andra indoeuropeiska språk finns kvar bara som mer eller mindre otydliga fragment. Dock böjs även i sanskrit flertalet verb efter den så kallade a-konjugationen. Även verbet har singularis, dualis och pluralis i sin böjning och tre personer i var numerus. Den ursprungliga, fria accenten är i konjugationen ännu bättre bibehållen än i deklinationen. (källa)
3. De sex verbändelserna är tempusformerna presens på -as, futurum på -os och preteritum på -is, modusformerna konditionalis på -us och volitiv (ungefär motsvarande imperativ) på -ez, samt infinitiv på -ar. Verben böjs inte efter person eller numerus. Exempel på verbböjning: kantar - att sjunga, me kantas - jag sjunger, me kantis - jag sjöng, me kantos - jag kommer att sjunga. (källa)