Molltonart Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet molltonart

1. De vanligaste tonarterna i det traditionella västerländska tonsystemet är durtonarterna och molltonarterna. Durtonarter betecknas med inledande versal, medan molltonarterna betecknas med gemen – se versalisering, se även parallelltonart. (källa)
2. Författaren Ernst Décsey har satiriskt beskrivit början av ouvertyren till Strauss operett Zigenarbaronen: "Med de fyra första takterna rings den ungerska harmonin ut, där börjar molltonarternas värld av synkoper, kaskader av demi-semi-åttondelsnoter, pauser, fria kadenser, ljudet av tsymbaly, rapsodisk musik, pustans vilda melankoli, emot vilken wienerstilen står som kontrast. I ouvertyren smälter båda färger samman och förhöjer varandra med en komplementeffekt, liksom rött och grönt. De två halvorna av monarkin, insnörda i en ständigt kompromisstrid, fördes samman av musikern i en smärtfri enkelhet.". (källa)
3. Kvintcirkeln är ett schema som i en cirkelfigur visar relationen mellan de olika dur- och molltonarterna. Figuren är ett pedagogiskt hjälpmedel inom musikteorin för att visa oktavens tolv toner som resultat av så kallad kvintstapling. Den slutna cirkeln förutsätter begreppet liksvävande temperatur. En sådan temperering av skalan blev historiskt möjlig först i början på 1700-talet. (källa)
4. En bedräglig kadens är en kadens där dominantackordet inte leder till den förväntade upplösningen på tonikan utan till ett annat ackord, oftast besläktat med tonikan. I durtonarter är det vanligt att en bedräglig kadens avslutas på tonikaparallellen, i molltonarter är det vanligt att kadensen istället leder till tonikans kontraparallell (tK). (källa)
5. Ibland tolkas molltonarter inom musik som en framställning av negativa känslor, som sorg, vrede, smärta och längtan. (källa)
6. Det ofullständiga dominantseptimackordet utgör även grunden för funktionsanalysens tolkning av dim- eller dim7-ackord då dessa uppträder med dominantisk funktion. Dimackordet är en fyrklang som består av fyra små terser, medan det ofullständiga dominantseptimackordet är en treklang som består av tre små terser. Dimackordet ses i dessa fall som ett ofullkomligt dominantseptimackord utökat med ytterligare en liten ters, det vill säga ett dominantackord med utesluten grundton, färgat med septima och lågaltererad nona. Oftast har dimackord med dominantfunktion tersen i basen men andra varianter förekommer. Den här typen av dimackord ersätter i durtonarter oftast mellandominanter eller (mer sällan) dominantens dominant. I molltonarter är den lågaltererade nonan tonartsegen för både dominanten och växeldominanten som därför oftare uppträder som dimackord. (källa)