Vad betyder och hur uttalas monoftongera
Monoftongera uttalas mono|ftong|era [-?ge´-] -de.
Monoftongera betyder v. förändra till monoftong.
Ordformer och varianter av monoftongera
Aktiv
- monoftongera
- infinitiv
- monoftongerar
- presens
- monoftongerade
- preteritum
- monoftongerat
- supinum
- monoftongerande
- presens particip
- monoftongera
- imperativ
Passiv
- monoftongeras
- infinitiv
- monoftongeras
- presens
- monoftongerades
- preteritum
- monoftongerats
- supinum
Perfekt particip
- monoftongerad en
- ~ + subst.
- monoftongerat ett
- ~ + subst.
- monoftongerade den/det/de
- ~ + subst.
Monoftongera är ett verb
Verb (av lat. verbum, ord), ordklass som innefattar ord som uttrycker handlingar, skeenden, processer, tillstånd och liknande. En vanlig minnesramsa, som även finns i många andra varianter, är Verb är någonting man gör, cyklar, tutar, springer, kör. Exempel på verb är redigera, skriva, åldras, må, trivas, sjunga, ljuga. Eller helt enkelt ord man kan sätta att framför.
Hur används ordet monoftongera
Älvdalskan är nära besläktad med närliggande ovansiljanmål såsom våmhusmål och orsamål, som tillsammans förgrenade sig från fornnordiskan tidigast på 800-talet och senast 1300-talet. Älvdalskan utmärker sig genom en rad arkaismer och novationer. Bland annat har älvdalskan bevarat ett äldre kasussystem, fornnordiskans stavelsekvantitetssystem med korta, långa och överlånga stavelser. Den har också bevarat ljud som [w] och [ð], och har även som ensam nordisk varietet bevarat fornnordiskans nasala vokaler. Älvdalskan har också genomgått stora ljudförändringar och förändringar i satsläran. Bland förändringarna har bland annat äldre långa vokaler diftongerats, och de primära nordiska diftongerna har monoftongerats eller utvecklats till andra diftonger.
Liksom i söder förekommer diftongering, bland annat av långt e och långt å. Diftongering förekommer ofta i kombinationer där standardspråket har kort a eller kort å, t.ex. kam → kaomm eller tång → taong. Långt ä diftongeras mera sällan och huvudsakligen i områden som gränsar till Skåne och Blekinge. På vissa platser har en tidigare diftong monoftongerats, t.ex. gammalt långt e som blir ai och därefter a i delar av Sunnerbo och Västbo.
Varje by har sin egen karaktär. Byarna i de västra delarna har en mer norskinfluerad dialekt än de övriga, vilket idag i synnerhet märks vad gäller intonationen, medan de i öster har en dialekt som tagit influenser av hälsingemålen och i viss mån dalmål. Byarna i norr har en dialekt som påminner om jämtskan. De fornnordiska diftongerna har monoftongerats i härjedalskan.
