Motkandidat Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet motkandidat

1. Hurtig var ursprungligen handelslärare. Han var med och grundade tidningen Reform och var dess redaktör under större delen av dess existens. När den svenska delen av den hickmanska storlogen av IOGT bildades den 29 oktober 1880, valdes han till ordenschef trots att han då var relativt okänd. Han blev snart ifrågasatt och oppositionen organiserade sig i den hemliga klubben Protektor under ledning av J. F. Sandbäck. Ett första försök att göra av sig av med Hurtig skedde vid ett extra storlogemöte den 11 december 1881. Det hölls i Göteborg, som var ett centrum för Hurtigs motståndare. Den nyvärvade medlemmen och motkandidaten J. A. Södermark drog i sista stund tillbaka sin kandidatur och anslöt sig istället till maliniterna. Sandbäck och hans anhängare försökte förgäves upplösa det bolag, som utgav Hurtigs tidning och vid det ordinarie storlogemötet i Jönköping i april 1882 presenterade man en ny motkandidat till Hurtig, redaktör Ture Malmgren i Uddevalla. Hurtig vann dock omröstningen med 54 röster mot 13 och satt kvar som ledare förörelsen. Som omvald godtemplarledare gav sig Hurtig i början av sommaren ut på en resa i landet. Samtidigt passade hans motståndare på att sprida rykten om honom. Man påstod bland annat han rymt och tagit med sig storlogens kassa. Hurtig avgick då tillfälligt för att kunna stämma ryktesspridarna för ärekränkning. En av dem, J. G. Ljunggren dömdes till böter medan Sandbäck ingick förlikning och undertecknade en offentlig förklaring, där han tog tillbaka alla anklagelser. Sandbäck tog med sig några loger i Göteborg och lämnade organisationen, gick med i den norska storlogen och började planera för en ny svensk storloge med Ture Malmgren som ordenschef. Man fick dock inget gehör för dessa planer från den internationella ledningen för det hickmanska IOGT i USA. Logerna i Göteborg tvingades åter acceptera Hurtig som ledare, Malmgren uteslöts för att ha brutit nykterhetslöftet och Sandbäck hoppade själv av Godtemplarorden. Hurtig kunde därför sitta kvar som ordensledare till 1885. (källa)
2. Konstitutionen tvingade Batista att avgå 1944 och sedan hans handplockade efterträdare, Carlos Zayas förlorat valet valde han att efter att ha snabbt utplånat överskottet i ekonomin gå i exil till USA, där han delade sin tid mellan Daytona Beach, Florida och Waldorf-Astoria i New York och in absentia vann en plats i den kubanska senaten 1948. Tre år senare iscensatte han en politisk återkomst till Kuba men sedan korruptionsskandaler och en tilltagande ekonomisk recession som försvagat hans rykte väntades Batista lida ett stort nederlag i presidentvalet följande år. Den 10 mars 1952, innan valet genomförts grep han makten genom en oblodig militärkupp, åsidosatte konstitutionen och lät sig formellt utnämnas till president på provisorisk tid fram tills presidentvalet 1954, som genomfördes utan motkandidater. Vid denna tidpunkt var han avskydd och han sökte stöd hos USA samt hos den internationella storfinansen, som under Batistas tid vid makten tilläts omfattande exploatering av Kubas naturresurser. Bland annat etablerades ett prunkande kasino- och nattklubbsliv i Havanna. Det militära stödet till trots, och en alltmer hänsynslös förföljelse av all politisk opposition förmådde inte Batista stabilisera sin ställning, och sedan den oppositionelle advokaten och gerillakrigaren Fidel Castro i förbund med bland andra Che Guevara återvänt från exil 1956 inleddes ett regelrätt gerillakrig mot regimen. Revolutionärerna vann mark genom utbildning av människor och förmåner som gratis sjukvård, medan Batistas andra regering präglades av tilltagande förfall, korruption och eskalerande arbetslöshet. USA understödde 1956 ett misslyckat försök att avsätta Batista lett av arméchef Ramon Barquin, som lovat utlysa nyval, och slopade allt militärt stöd till Batistas regim 1958. Kommunistpartiet och flera av landets fackföreningar valde trots detta att stödja Batista till slutet. (källa)
3. Han valdes till ordförande för SSU vid förbundskongressen i Västerås 1999 med minsta möjliga marginal, två röster (126 mot 124), och efterträdde därmed Niklas Nordström som ordförande. Vid detta ordförandeval ansågs Damberg vara en representant för ungdomsförbundets högerfalang, medan motkandidaten, Luciano Astudillo från Skåne, kom från vänsterfalangen. Som nyvald förbundsordförande sade sig Damberg vilja arbeta för att ena det splittrade SSU, vilket sågs som nödvändigt efter den svåra spricka som uppstått under Nordströms tid som ordförande i SSU. "Jag ska snart besöka de distrikt som inte röstade på mig. Det får inte bli en spricka mellan oss," sa Damberg i en intervju år 1999. Tron på att just Damberg som ordförande skulle kunna ena SSU var även ett återkommande tema bland de delegater som vid kongressen pläderade för Dambergs kandidatur. (källa)
4. Teologiskt anses Vikström anses av tv-kanalen YLE vara en liberal kandidat. Kyrkpressen framhåller i stället att Björn Vikström och motkandidaten Bo-Göran Åstrand ligger teologiskt nära varandra. Deras teologiska profil ska också likna varandras, inte minst sedan de båda arbetat med att ta fram en ny strategi för skriftskolan. (källa)
5. Under den nya konstitutionen och med president Kibaki förbjuden att ställa upp till en tredje mandadperiod, ställde deputerade premiärministern Uhuru Kenyatta upp med William Ruto som Odingas främste motkandidat. Kenyatta vann med 50,51 % av rösterna i mars 2013. (källa)
6. Tavernes valkampanj hjälptes också i mindre grad av problem med hans konservativa motkandidat, Conservative Monday Clubs ordförande Jonathan Guinness. Guinness förslag under valkampanjen att dömda mördare skulle få rakblad i sina celler så att de kunde begå självmord på ett snyggt sätt gav honom smeknamnet "Old Razor Blades". Konservativa gräsrötter var också oroade över Monday Clubs länkar till National Front, trots att Guinness hade valts till ordförande för att utplåna de länkarna. Dessa två faktorer, tillsammans med att en röst på Taverne innebar en näsbränna för Labour, fick konservativa väljare att rösta på Taverne. (källa)
7. General Babo Bababu var Lamanda Luagas motkandidat i det första presidentvalet i Bengali. Bababu förlorade valet och försökte i en revolt döda Lamanda Luaga. Fantomen tog Bababu till Dödskallegrottan och lät honom där gå en boxningsmatch mot Luaga. Även denna gång stod Bababu som förlorare, och har därefter upprepade gånger försökt utkräva hämnd genom attentat mot Lamanda Luaga. General Bababu har en dotter, Lila, som är gift med Luagas son Lon. (källa)