Mästare Synonymer Betyder Uttal

• champion
• mästarinna

Hur används ordet mästare

1. Adept (av latin: adeptus, som ernått något), var under medeltiden en person som föregav sig ha funnit De vises sten, alltså en mästare i alkemi och guldmakare. (källa)
2. Yrket gick i arv från far till son. De stränga gesällproven gjorde det svårt att förkovra sig till mästare. Detta vittnar talesättet från 1600- talet om, "I Sverige kan man evertuera sig (anstränga sig) och bliva konung men sämskmakare kan man icke bliva". Karduansmakare var en garvare av karduansläder som är en finare sorts skinn. Ordet karduans kommer eventuellt från den spanska staden Córdoba. Karduansmakargatan i centrala Stockholm är uppkallad efter detta yrke. Garveriverksamhet i städerna var en olägenhet. Ett öknamn på dem som utövade yrket var "stinkare" och de anklagades för att förstöra vattnet. (källa)
3. I augusti varje år sedan 2010 anordnas SM för gatumusikanter i Mariefred. Då samlas gatumusikanter från hela Sverige för att uppträda på gator och torg i Mariefred. Där avgör folkets röst vem som slutligen utses till svensk mästare. (källa)
4. Från 1400-talet och ända till skråväsendets upphörande 1846 innehöll skråordningarna bestämmelser om gesällernas (och svennernas) ställning. För att bli gesäll måste man först tjäna som lärling under en lärotid som vanligen varade mellan tre och fem år. Därtill måste man utföra en del andra prestationer såsom att erlägga "utskrivningspengar" och avgift till gesällernas kassa, gesällådan. Gesällerna inordnades i gesällskap som till organisationsformen liknade mästarnas ämbeten. Gesällskapen fick däremot inte samlas utan att en mästare vara närvarande. Gamla seder krävde också att lärepojken skulle bjuda på traktering ("hålla skänkning") men detta förbjöds i 1720 års skråordning. I en del yrken fordrades även att lärepojken skulle visa sin arbetsskicklighet genom att utföra ett gesällprov. Om han klarade det, och därmed blev gesäll, skulle han få ett lärobrev eller gesällbrev enligt 1669 och 1720 års skråordningar. (källa)
5. Jonas Kruse - rallyförare, svensk och norsk mästare. (källa)
6. Hallrätter förekom förr i Sverige för att utöva tillsyn och domsrätt över industrialiserat hantverk, fabriker och manufakturer enligt 1739 års lagstiftning. Industrierna innefattade textilindustrin, sockerindustrin, tobaksindustrin, glasbruk, porslinsbruk, pappersbruk, pottaskebruk, såpsjuderier, Berlinerblåfabriker, med mera. Eftersom industrierna ifråga var belägna i städer, var också hallrätterna belägna där. Under mitten av 1700-talet var 15% av invånarna i Stockholms stad knutna till fabriker, varför hallrätterna utövade myndighet över ett stort antal personer. Allt eftersom hantverk började utföras industriellt vid dessa fabriker, kom hallrätten att överta vissa funktioner som skråväsendet haft, som kvalitetssäkring och utnämningar till mästare. Skråväsendet förekom dock formellt sett parallellt med hallrätten tills den avskaffades. (källa)
7. Den illustrerade skämtpressen, som uppstod under 1800-talets första hälft, blev ett viktigt forum för skämttecknare. Pionjärer var fransmannen Charles Philipon, som bland annat startade tidningarna La Caricature 1830 och Le Charivari 1832 med framstående medarbetare som Honoré Daumier – med sina fräna satirer en av karikatyrens största mästare – vidare Gavarni, Cham och Grandville, samt Francisco de Goya, George Grosz och William Hogarth. (källa)
8. Historiker har ibland gjort skillnad mellan principatet, perioden från Augustus till och med den romerska krisen under 200-talet, och dominatet, perioden från Diocletianus till slutet på det Västromerska riket. Enligt denna distinktion ska under principatet (latin: princeps, "den första", den enda titel som Augustus unnade sig) diktaturens verklighet ha hållits dold bakom en republikliknande kuliss, medan dominatet (dominus, "mästare") öppet exponerade sin makt med gyllene kronor och överlastade kejserliga ritualer. Idag anses denna åtskillnad vara överdriven: kejserligt majestät var knappast okänt i kejsartidens inledning. (källa)
9. Ett av de mest betydande sidenväverierna vid denna tid var Fritz-Renats manufaktur. Advokatfiskalen Jonas Fritz grundade 1734 en manufaktur, som 1737–49 drevs av hans änka Elisabeth Fritz, som sysselsatte 65 vävare vid 24 vävstolar under uppsikt av en mästare i sidenvävargården eller Fritziska vävargården vid Surbrunnsgatan. Hon gifte 1739 om sig med Johan Gustaf Renat, varvid företaget bytte namn. Företaget köptes senare av Koschell och Conradi och drevs av Abraham Westman till 1790 och hans änka Anna Maria Westman till 1801: när sonen Peter Gustaf Westman tog över hade dock företaget knappt 18 anställda kvar. (källa)