Nodlinje Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet nodlinje

1. Bara när både solen och månen befinner sig nära en månnod på himlen kan jorden, månen och solen ligga så nära på rak linje att en förmörkelse kan inträffa. Ligger månen och solen nära samma nod blir det en solförmörkelse, ligger de nära diametralt motsatta noder blir det en månförmörkelse. En månförmörkelse sker alltid om fullmånen inträffar inom 15.3° i eklipktisk longitud från månnoden, men på grund av månbanans (och jordbanans) excentricitet kan en månförmörkelse ske om fullmånen inträffar upp till 17,1° från noden (dessa siffror inkluderar penumbrala förmörkelser, för partiella förmörkelser är gränserna 9°30' respektive 12°50'). För en solförmörkelse är motsvarande siffror 15,39° respektive 18,59° för nymånen (för centrala förmörkelser är gränserna 9°55' respektive 11°50'). Kring varje nodpassage som solen gör (vilket inträffar med intervall på i genomsnitt 173,3 dygn, det vill säga ett halvt förmörkelseår, se nedan) sker alltid en förmörkelse av vardera slaget (månförmörkelsen kan dock vara penumbral), men nästan var fjärde gång sker ytterligare antingen en (penumbral) månförmörkelse (12.7%) eller en solförmörkelse (11,4%). Anledningen till detta är såklart att "förmörkelsefönstret" är på 30,7° till 37,2° grader, medan solen bara rör sig 29° längs ekliptikan under en synodisk månad (till vilket får läggas 1,5° som nodlinjen vrider sig under samma tid). Om ingen partiell eller total månförmörkelse inträffar kring solens nodpassage kommer solförmörkelsen att vara central (eftersom det då sker två penumbrala månförmörkelser, det vill säga att fullmånarna inträffar minst 9°30' från noden och på vardera sidan om denna, måste solen befinna sig närmare noden än 9°55' vid den mellanliggande nymånen och solförmörkelsen kommer alltså därför att bli central). Av motsvarande skäl kommer det att vara en total månförmörkelse om det inträffar två (partiella) solförmörkelser kring solens nodpassage. (källa)
2. Om en skiva av något elastiskt ämne (glas, metall eller trä) försätts i så kallade stående vibrationer, exempelvis genom en strykning på dess kant med en violinstråke, och om den därvid ger ifrån sig en tydlig musikalisk ton, så delar den sig i rutor eller avdelningar, av vilka två närliggande alltid svänger i motsatta riktningar. Gränslinjerna mellan dessa delar, de så kallade nodlinjerna, är däremot i fullkomlig vila. Dessa kan göras synliga därigenom att skivan beströs med ett fint pulver, exempelvis fin sand eller sågspån, som kastas bort från de svängande delarna och samlar sig vid nodlinjerna, där det får ligga stilla. De figurer, som bildas av dessa nodlinjer, upptäcktes först av Chladni och blev efter honom kallade Chladnis klangfigurer. Deras form är beroende av det ställe på skivan, där vibrationerna uppväcks, det eller de ställen på skivan, som vid strykningen fasthålls eller berörs med fingret, vidare av skivans material, tjocklek och form (huruvida den är kvadratisk, rektangulär, cirkulär eller elliptisk), slutligen av strykningens styrka och hastighet. Den enklaste figuren ger en skiva, när dess grundton ljuder, vid högre toner bildar sig mer invecklade klangfigurer. (källa)
3. De första observationerna av mönsterbildning i vibrerande lager av granulära material gjordes av Ernst Chladni 1787 och Michael Faraday 1831. De upptäckte att kornen ansamlas längs linjer i membranet. Faraday upptäckte att dessa linjer stämmer överens med vissa av det vibrerande membranets nodlinjer, det vill säga där membranet vibrerar som minst. (källa)