Normand Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet normand

1. Rollo tycks ha hållit sin del av avtalet. Fred och säkerhet återvände. Kyrkor och kloster kunde åter utvecklas. Rollo utökade 924 sitt område västerut fram till floden Orne med staden Bayeux. Området kom att kallas Normandie efter nordmännen, les normands. Sista delen av vad som skulle bli hertigdömet Normandie, nämligen Avranches och Cotentin tillkom 933, men då var det sonen Vilhelm som var mottagare av landet, antagligen för att Rollo då var död. Han vilar i katedralen i Rouen där man ännu i dag kan se hans gravvård, bredvid de tillhörande hans frilla, Poppa av Bayeux, och hans son, Vilhelm Långsvärd, i ett av kyrkans kapell. (källa)
2. Efter att danskarna dragit sig ur, stod upprorsmakarna i Fenland stilla, men stod ändå beskyddade av vanskliga träsket, och i början av 1071 kom det siste upprorsutbrottet i området. Edwin och Morcar återigen vänt sig mot Vilhelm, och medan Edwin kvickt förrådes och dödades, nådde Morcar fram till Ely i Cambridgeshire, där han och Hereward fick stöd från upprorsmakare som hade seglat från Skottland. Vilhelm kom med både en armé och en flotta för att avsluta det sista som återstod av motståndet. Efter flera kostbara fiaskon lyckades normanderna att konstruera en ramp som nådde Isle of Ely, besegrade upprorsmakarna vid brohuvudet och stormade ön. Det markerade slutet på det anglosaxiska motståndet. Den hade aldrig koordinerats på gott manér, och den hade inte bra militära ledare att förlita sig på. (källa)
3. Engelskan, som från denna tid (ca 1100) benämns medelengelska, blandades nu med betydande romanska influenser från franskan. Man ska dock akta sig från att tro att det engelska språket ändrades snabbt, som stavningen indikerar. Det var främst just bara stavningen som ändrades i och med ovana normander som skulle skriva engelska med franska stavningsregler. Det fornengelska språket förändrades gradvis under medeltidens gång. Folket talade engelska medan hovet och den administrativa klassen som följde i spåren av normandernas invasion (präster, skatteuppbärare med flera) talade franska. Denna franska påverkan kom att bestå i drygt tre hundra år tills Englands band med Frankrike definitivt bröts i och med hundraårskriget (1337–1453). Många högre stånds ord lånades in från franskan. Spåren av denna påverkan märks bland annat i ord för mat. En levande hjort heter "deer" (gammalt germanskt ord, besläktat med "djur"), medan hjortkött heter "venison" (inlånat ord från franskan). Lånorden från denna tid är även ord som används i administrationen inom till exempel militären (till exempel lieutenant av franska lieu tenant, "ställföreträdare"), skatteväsendet och det juridiska systemet. (källa)
4. Huvudpersonen är korsfararen riddar Ivanhoe (Wilfred of Ivanhoe) som återvänder till England från fångenskap. Bakgrundshandlingar handlar om motsättningar mellan normander och saxare, och Ivanhoes kärlekskval mellan den vackra (och goda) judiska Rebecca och hans barndomskärlek, den passande damen Rowena. Medan Rowena är en ganska färglös figur är Rebecca ett förhållandevis starkt personporträtt. Medan Ivanhoe tillbringar en stor del av handlingen mer eller mindre oskadliggjord efter att ha skadats i inledningen, utspelas en olycklig kärlekssaga mellan en av prins Johans trogna riddare, tempelherren Brian de Bois-Guilbert, och Rebecca. (källa)
5. Namnet blodhund anses komma av att normanderna ansåg att deras hundar var renblodiga (jmfr fullblodshäst). Det historiska ursprunget är lokaliserat till munkkloster i Ardennerna. Om den är en ren braquehund eller om den har inslag av medeltida jaktmastiffer är omdiskuterat. Under flera århundraden användes den för parforsjakt i stora koppel (pack) för drev på högvilt, främst hjort, samt vildsvin. Det finns också uppgifter om att blodhundarna främst skall ha använts som ledhundar vid jakt för att sköta själva spårandet, medan andra drivande hundar använts för släppet när man fått kontakt med viltet. Det var som jakthundar för parforsjakt Vilhelm Erövrarens normander tog St Hubertushunden till Brittiska öarna efter 1066. Det var då den skall ha fått namnet blodhund för att skilja den från engelsmännens bastardhundar. (källa)
6. Newcastle upon Tyne, ofta förkortat Newcastle, är en stad i Newcastle upon Tyne storstadsdistrikt i storstadsområdet Tyne and Wear i nordöstra England, Storbritannien. Orten har 189 863 invånare (2001), den administrativa enheten omfattar 280 177 invånare (2011) medan hela storstadsbebyggelsen, som även omfattar North Tyneside, South Tyneside och Gateshead har drygt 750 000 invånare. Staden har fått sitt namn efter normanderna som byggde träslottet New Castle (nya slottet) 1080. En person som kommer från Newcastle kallas för Geordie, vilket också är namnet på den lokala dialekten. Traditionellt har skeppsnäringen och kolexporten varit betydande för stadens ekonomi. (källa)
7. Efter Stefans död (1058) uppsatte Gregorius Nikolaus II på påvestolen mot adelspåven Benedikt X. Under Nikolaus pontifikat utövade Gregorius stort inflytande. Honom tillkommer förmodligen till stor del förtjänsten av att förbindelser anknöts med normanderna i söder (se Kungariket Sicilien) och patarenerna i norr. Efter Nikolaus död 1061 uppsatte Gregorius på påvetronen Anselm av Lucca (den äldre) under namnet Alexander II och behöll under hans tid sitt inflytande. (källa)
8. På en synod i Autun 670 nämns Benedikts regel såsom enda rättesnöre för klostren, och på de synoder som sammankallades av Karloman och Bonifatius I åren 742 och 743 erkändes dess giltighet för alla såväl munk- som nunnekloster. Men hand i hand med den yttre framgången insmög sig snart en förvärldsligad anda bland benediktinerna. Dels i följd av klostrens lösa förbindelse sinsemellan, dels genom de rikedomar som där alltmera hopade sig genom klostrens och klostergodsens förvandling till vasallskap, vilkas innehavare ofta var världsliga herrar utan sinne för sina kyrkliga plikter och uppgifter, dels och slutligen genom att klostren fritogs från biskoparnas uppsikt (exemtion) och abbotarnas redan i regeln grundade maktställning, vilken ökade ytterligare genom exemtionen, gav den tidigare stränga tukten vika för egenmäktighet och sedeslöshet, och det tidigare varma intresset för kulturen – den materiella såväl som den andliga – höll på att utslockna. Även yttre våld – normandernas och saracenernas angrepp – hotade det västerländska klosterväsendet med undergång. (källa)
9. Grand bleu de gascogne har likheter med blodhunden och man tror att ursprunget är normandernas chien de Saint Hubert tillsammans med lättare braquehundar som kom österifrån, kanske via feniciska handelsrutter. (källa)