Nyisländska Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet nyisländska

1. Jätte (fsv. iætte. kortform av fsv. iætun, från urgermaniskans etunaz med betydelsen frossare) var i nordisk mytologi och folktro en storväxt och stark varelse med människogestalt, ibland klumpig och enfaldig, ibland ond och lömsk, men ibland också trollkunnig och vis. Jättarna var ofta fientliga mot gudar och människor, men båda grupperna fick också hjälp och råd från jättarna, och flera av gudarnas gemåler var jättar. De kallades i äldre tid även jotnar, resar (risar) i synnerhet bergsresar (bergrisar) samt tursar (þursar) i synnerhet rimtursar (hrímþursar) men även eldtursar. En jättinna kallades vanligen för en gyger (gýgr), men även för trollkona och dylikt. Ordet jätte anses vanligen vara besläktat med verbet äta (denna etymologi föreslogs först av Jacob Grimm) och ha betydelsen av glupsk frossare (jämför antikens människoätande cykloper och laistrygoner), turs och rese torde betyda "stark", i nyisländskan antyder risi storlek, jötunn styrka, þurs dumhet. Det finns teorier om att jättar dyrkades under förkristen tid. (källa)
2. Ordets etymologi enligt SAOB ger olika former i europeiska språk norska kote, nyisländska kota, mellantyska. kot(t)e, kate, även som fornsvenska. kot-(i sammansättningar kotkarl), äldre danska. och danska dialekter kaad, norska kott, isländska., mellantyska och holländska kot, fornengelska och engelska cot, fornfranska cote, jämför även finska kota, lapska goatte, samtliga med betydelsen: hydda, koja och dylikt, ordet är av omtvistat ursprung. (källa)
3. Östnordiska språk har fler fall av brytning än västnordiska. Utvecklingen av ordet jag/jeg/eg visar norskans mellanställning mellan väst‐ och östnordiskt. Formerna utan j‐ anses västnordiska, och formerna med j‐ anses östnordiska. Formerna utan j‐ är ursprungliga (jämför fornspråket latin som också hade kvar e‑ljudet i ego ("jag"). Västerut i Norden är vokalen vanligen obruten (nyisländska ég uttalas , beroende på en senmedeltida utveckling skild från fornnordisk brytning). I Norge har nynorska skriftspråket den västliga obrutna formen eg, men bokmål/riksmål har jeg. Orsakerna till att den östliga formen finns i norska är dels att den brutna formen med j‐ funnits i östnorska dialekter sedan forntiden, dels att danska jeg påverkat tal och skrift. (källa)
4. Mansnamnet Orvar är av fornnordiskt ursprung, med betydelsen pil. Jämför engelskans "arrow" och fornnordiskans "ǫr", genitiv "ǫrvar" (nyisländska "ör", "örvar"). (källa)