Orkesterackompanjemang Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet orkesterackompanjemang

1. Från 1720-talet började kompositörer som Antonio Vivaldi, Jean-Fery Rebel, Jean-Philippe Rameau och många andra till en viss del att experimentera med musiken. Georg Philipp Telemanns senare produktioner kan också ses som galant musik trots att han fortfarande använde kontrapunkt och tillhör barocken. Med tiden kom också orkesterackompanjemangen att moderniseras vilket bland annat märks i senare kompositioner av Johan Helmich Roman och hos Johan Agrell, som dessutom utvecklade sonatformen. (källa)
2. Repetitionerna började i mitten av januari, men i slutet av månaden hade valsen ännu inte fått något namn utan refererades mestadels av sångföreningen såsom "Vals för kör och orkester av Johann Strauss". Emedan det är allmänt vedertaget att strofen "An der schönen blauen Donau" härrör sig från Becks melankoliska dikt "Stille Lieder" är det inte känt vem som valde att namnge valsen med dessa ord. Det ska betonas att i Weyls text görs inga referenser alls till floden Donau. Kort tid innan första framförandet bestämdes det att förse den nya valsen med ett orkesterackompanjemang och Strauss lade då även till den skimrande, transparenta inledningen genom vilken verket omedelbart känns igen. (källa)
3. Den sjöngs in på skiva första gången 1913. 23 september samma år sjöng Gustav Fonandern med orkester in den på den akustiska 78-varvaren Concert Record Gramophone 582076. Bland tidiga kända framförare av den märks bland andra Ernst Rolf, som med orkesterackompanjemang sjöng in den på den akustiska 78-varvaren Odeon R 148 924. Han gjorde en insjungning med pianoackompanjemang 20 juni 1914 som utgavs på den akustiska 78-varvaren Actuelle H 48435 i december 1922. (källa)
4. Pietro Metastasios och hans efterföljares libretter, som dessa tonsättare om och omigen satte i musik, hade intrigfylld handling, som föranledde en vidsträckt användning av berättande seccorecitativ, men därjämte utbildade neapolitanarna i viss mån det för konstnärliga ändamål vida betydelsefullare obligata recitativet (med orkesterackompanjemang), och i ariorna, som sammanfattade situationernas stämning, åstadkom de ofta oöverträffade mönster av uttrycksfull solistisk sångmelodi, vilket förklarar den omtyckthet och i hela Europa härskande ställning, som den italienska operan under mer än ett sekels tid kunde fröjda sig åt. (källa)
5. I akt III sjunger hertigen sin berömda aria "La donna è mobile", som till sin uppbyggnad påminner om en visa och som i likhet med den inte mindre berömda "Hertigens ballad" i första akten ger en träffande beskrivning av hertigens hedonistiska natur. Det här numret förekommer även i Hugos skådespel som en sånginlaga. Hugo har här själv gått tillbaka på en historisk källa: textraderna lär enligt en bevarad uppteckning i slottet i Chambord härröra från kung Frans I själv. De är hertigens musikaliska visitkort. La donna è mobile hörs tre gånger. Först direkt, som en dryckesvisa med trivialt orkesterackompanjemang, sedan när hertigen somnar in på vinden i Sparafuciles bostad (då sångstämman just som han håller på att somna in bryts parallellt med hans söndertrasade tankefragment) och för tredje och sista gången när Rigoletto öppnar säcken: här framstår hertigens sång som en fantomröst från andra sidan graven, som en spöklil illusion. (källa)
6. Sedan barocken kallas verk för en eller flera solister med orkesterackompanjemang för konsert eller solokonsert. (källa)
7. År 1973 lyssnade Lutosławski till en romansafton med barytonsångaren Dietrich Fischer-Dieskau och pianisten Svjatoslav Richter i Warszawa. Han träffade sångaren efter konserten och detta inspirerade honom att skriva den omfattande sången med orkesterackompanjemang Les espaces du sommeil. Detta verk, Preludier och fuga, Mi-Parti, Nouvelette och ett kort stycke för cello till Paul Sachers sjuttioårsdag upptog Lutosławskis tid under 1970-talet, medan han emellanåt arbetade på en projekterad tredje symfoni och ett konsertant stycke för oboisten Heinz Holliger. Dessa senare stycken hade han svårt att avsluta då han kämpade med att uppnå ett större flöde i musikens ljudvärld och en överensstämmelse mellan spänningen hos harmoniken och melodiken och mellan det ytligare och mer bakomliggande. Dubbelkonserten för oboe och harpa, beställd av Paul Sacher, blev färdig 1980 och den tredje symfonin 1983. (källa)