Pärluggla Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet pärluggla

1. Pärluggla (Aegolius funereus) är en liten uggla som förekommer i barrskogar i norra Europa, Asien och Nordamerika.
2. Pärlugglan har en kroppslängd på 24–26 cm och ett vingspann på 54–62 cm. Den är brun på ovansidan med vita fläckar (pärlor) på skuldrorna. Undertill är den vitaktig med bruna streck. Huvudet är stort, med gula ögon och ett vitt runt ansikte och ett "förvånat" uttryck. De korta fötterna är befjädrade ut till klorna. Ungfåglar är mörkbruna utom i ansiktet där de har vita fält som sannolikt underlättar matningen i det mörka bohålet. Till färg och form är de båda könen lika. Dock skiljer de sig mycket i fråga om vikt. Hanen väger mellan 90 och 113 gram medan honan vanligtvis varierar mellan 126 och 194 gram, men det finns extremfall upp till 215 gram.
3. Pärlugglehanens revirrop hörs i Sverige vanligtvis från slutet av februari till maj, i sällsynta fall från januari och fram till juli. Lätet är mycket karakteristiskt och består av en serie om tre till tio starka poande, "po-på-på-på-på-på", som upprepas många gånger och kan höras kilometerlångt. Den sjunger nästan uteslutande efter mörkrets inbrott. Pärlugglan har också en del andra läten, bland annat ett ekorrliknande smackande och ett mjukt läte som påminner om kajans kontaktläte (sannolikt ett honläte). Sånglusten begränsas av faktorer som vind, mulet väder, regn, snöfall, samt ibland av större ugglors närvaro. Ungarna tigger med ett kvidande "tzzziiii". Flykten är i princip ljudlös.
4. Pärlugglan häckar i täta barr- eller blandskogar i norra Eurasien och Nordamerika, och i bergskedjor som Alperna och Klippiga bergen. Pärlugglan är helt beroende av tillgången på små däggdjur och kan uppträda med extremt täta förekomster där det finns gott om lämpliga byten och bohålor. Om populationen av smågnagare kraschar under våren, misslyckas pärlugglorna med den påbörjade häckningen, vilket leder till massdöd bland ungarna. När sådana krascher inträffar kan pärlugglan uppträda i massförekomst också utanför sitt normala utbredningsområde. Arten har även spridits sig längs Pyrenéerna, på båda sidorna om gränsen, där den först observerades så sent som 1963.
5. Pärlugglan delas vanligtvis upp i sex underarter.
6. Pärluggla är tillsammans med kattuggla den vanligaste av Sveriges ugglor. Den finns över större delen av landet, och har ibland till och med häckat på Gotland, trots bristen på sork. Som talrikast är den på taiga i områden med mycket uppsatta holkar, exempelvis i Västerbotten.
7. Pärlugglan är uteslutande nattaktiv och vilar på dagen, helst i en tät gran. Bara längst uppe i norr, på grund av de ljusa nätterna jagar den också i dagsljus. Flykten är tyst, rak, snabb och lite fladdermuslik. När ugglan vilar sitter den upprätt. Liksom andra ugglor kan den blåsa upp sig för att verka större vid störning, och fungerar inte det, gör den sig extremt smal för att likna en avbruten kvist. Ibland lämnar den viloplatsen för att bada eller för att vårda fjäderdräkten. Utanför häckningstiden upprättar varje pärluggla jaktrevir som försvaras mot andra artfränder.
8. Olikt andra ugglearter bildar inte pärlugglan par som håller ihop år från år, utan byter i regel partner mellan varje häckningssäsong. Hanen kan behålla boet i flera år, men tar sig en ny hona varje vår. Man har dessutom kunnat konstatera att polyandri och polygyni förekommer hos arten. I det fall honan tar sig en ny partner, lämnar hon den färdigkläckta kullen åt hanens vård och uppfödande, och lägger en ny kull på annan plats. Även hanen kan samtidigt ha två honor i olika bohål som han försörjer. Bägge beteenden förutsätter att det finns gott om föda under hela häckningssäsongen. (källa)