Periodlängd Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet periodlängd

1. Centrala egenskaper hos dygnsrytmer är att de har en periodlängd på cirka ett dygn och att de kan anpassa sig efter intryck från omgivningen, så kallade zeitgebers, men även fortgå om organismen befinner sig i en miljö utan dem, genom att organismen själv fortsätter att generera signalerna autonomt, så kallad free-running. (källa)
2. Cirkadiska rytmen, även kallat dygnsrytm, är en biologisk klocka som återfinns i hjärnan hos ett stort antal djur och organismer. Den biologiska klockan reglerar det dagliga beteendet och styr ett antal processer/kroppsfunktioner som ämnesomsättning, hormonnivå, födointag, kroppstemperatur och växling mellan vila och aktivitet. Den mänskliga cirkadiska rytmen förhåller sig naturligt till naturens 24-timmars dag-/nattcykel. Den genomsnittliga dygnsrytmen har en periodlängd på 24.18 timmar, men varierar beroende på individ och anpassas bland annat efter intryck från omgivningen, även kallat zeitgebers. (källa)
3. Enligt de internationella reglerna skall innebandy spelas på en plan som mäter mellan 36x18 och 44x22 meter, vanligast är en spelplan på 40x20 meter. Takhöjden eller lägsta föremål ska vara minimum sju meter. Matcherna spelas i tre 20-minutersperioder med 10-minuterspauser med sidbyte mellan varje period. Effektiv speltid gäller för de högsta divisionerna, i övrigt tillämpas effektiv speltid endast de tre sista minuterna av tredje perioden. Äldre juniorlag spelar med effektiv tid och spelar istället 3x20 minuter med 5-minuterspauser. Klockan stoppas däremot alltid vid mål, utvisning eller domarens signal. Regelverk gällande periodlängd och liknande för yngre spelare regleras av administrerande distriktsförbund, men alla tävlingar under Svenska Innebandyförbundet spelas enligt bestämmelserna om effektiv matchtid samt 3x20-minutersperioder. (källa)
4. Chandler var 1864–1870 anställd vid Förenta staternas Coast Survey, därefter under flera år aktuarie i olika livförsäkringsbolag i New York och Boston. Åren 1881–1885 arbetade han på Harvardobservatoriet i Cambridge, och levde därefter som privatastronom i Boston och Cambridge. Han gjorde viktiga undersökningar över föränderliga stjärnor, men hans främsta arbete behandlar polhöjdens förändringar. Vid mitten av 1880-talet lyckades han bevisa som Karl Friedrich Küstner i Bonn vid samma tid att en orts polhöjd ständigt förändras, utan även att i förändringarna finns en cykel med längd av 14 månader, så att jordens rotationsaxel förflyttar sig i en cirkelformig bana. Redan Leonhard Euler hade förutsatt en sådan periodisk förändring måste existera, men räknat med en periodlängd av 10 månader och inte 14. Simon Newcomb kunde senare visa att skillnaden i beräkningarna berodde på att Euler antagit jorden för en fast kropp, men den i själva verket är elastisk, och att elasticiteten härav kunde beräknas. Chandler lämnade även flera bidrag till kännedomen om kometernas rörelser. Han publicerade mestadels sina upptäckter i den av Benjamin A. Gould uppsatta tidskriften Astronomical Journal, vars utgivare han var från Goulds död 1896 till 1909. Chandler tilldelades James Craig Watson-medaljen 1894, Royal Astronomical Societys guldmedalj 1896 och Lalandepriset 1898. (källa)