Polemisera Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet polemisera

1. Sedan Nicolai 1758 blivit ägare av familjens bokhandel i Berlin, författade han med stor flit bland annat resebeskrivningar, topografiska arbeten, biografier och romaner. Anmärkningsvärd är hans roman Das Leben und die Meinungen des Herrn Magister Sebaldus Nothanker (1773–1776, flera upplagor, svensk översättning 1788), som realistiskt skildrar små förhållanden och polemiserar mot ortodoxin i Tyskland. (källa)
2. Hanslick polemiserade ihärdigt mot Franz Liszts, Richard Wagners och Anton Bruckners riktningar samt dyrkade Wolfgang Amadeus Mozart, Ludvig van Beethoven, Carl Maria von Weber och Johannes Brahms. Han var en framstående stilist och kunde utveckla maliciös kvickhet. Redan 1848 började han väcka uppseende med sina kritiker, och småningom vann han anseende som en av de förnämsta musikaliska domarna. Sina uppsatser sammanförde han i ett stort antal samlingar. (källa)
3. Epikurismen har missförståtts som att vara en filosofi som rättfärdigar ett vällustigt utsvävande liv. Det var inte Epikuros ursprungliga filosofi, men kom att betraktas på detta sätt av kristna, då epikurismen avvek från de kristna normerna, och då i synnerhet epikurismens tro att gudarna i sin upphöjdhet inte ägnar sig åt att straffa eller belöna människan. Tillsammans med andra polemiserande texter mot teologi, antropocentrism och teleologi bannlystes dessa texter under den kristna medeltiden, och endast fragment återstår. Under renässansen fick emellertid epikurismen återigen uppmärksamhet och kan sägas, återupptäcktes. Epikurismens lära gör anspråk på att medföra lycka (eudaimonia), njutning (hēdonē), lugn i kropp och själ (ataraxia), och frånvaro av smärta (aponia). Ataraxia ses som "vishetens slutgiltiga mål". Att eliminera rädslan för döden och gudar var ett par av de primära målen i skolan. Epikuréerna refererades till under antiken, som "de i trädgården" (hoi apo tōn kepōn). Den trohetsed som lärjungarna i skolan avlade var enligt följande: "Jag skall vara trogen Epikuros, vars lära jag av fri vilja valt att följa". (källa)
4. År 1862 publicerade Campoamor mot Castelar, Canalejas och andra avancerade politiker en humoristiskt polemiserande skrift under titel Polémicas con la democracia och 1865 en filosofisk essay, Lo absoluto. Den världshistoriskt symboliska dikten El drama universal (1869) delar samma förtjänster och fel som "Colón". Pequeños poemas (1876) skiljer sig föga från "doloras" annat än till formen. I samlingen Cantares, 133 filosofisk-moraliska och erotiska sånger, upptar Campoamor den spanska folklyrikens former: copla, seguidilla et cetera, men den folkliga naiviteten saknas. I Poética (1883) ger Campoamor ett slags försvar för sina åsikter och arbeten gentemot kritiken, men detta försvar är fullt av motsägelser och paradoxer. Samma år utkom polemiken mot Juan Valera, La metafisica y la poesia och El ideismo, och året därpå Cánovas, en maliciös och kvick biografisk studie. Humoradas (1886) är en följd epigram och fabler, och El licenciado Torralba (1888) är grundad på Faustlegenden. Campoamors dramatiska arbeten, alla på vers, är Cuerdos y locos, El honor, Guerra á la guerra, El palacio de la verdad, Dies iræ och Glorias humanas. De mottogs med bifall av publiken men inte av kritiken, som med erkännande av deras lyriska skönhet fann dem i dramatiskt hänseende undermåliga. Dikter av Campoamor i svensk översättning förekommer i de av Göran Björkman utgivna "Moderskänslan" (1892) och "Genljud från Hesperien". (källa)