Porträttör Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet porträttör

1. Istället för anletsdragen på duken lyste dukens yta tomt uttryckslös. Under den varma årstiden for dessa porträttörer sedan runt i landet med stort bagage av färdigmålade landshövdingar, biskopar och överstar och deras hustrur, alla utan ansikte. Under sin resa for konterfejarna från landshövdingeresidens till landshövdingeresidens, från biskopsgård till biskopsgård, från översteboställe till översteboställe och satte in de önskade anletsdragen i de tomma ansiktsovalerna och kompletterade kläderna med lämpliga ordenstecken, broderier och smycken. För dessa målare fanns ingen konstnärsoro, tveksamhet eller villrådighet. (källa)
2. Han bodde med sin familj i Maria Magdalena församling, Södermalm, Stockholm. Från 1628 var han ålderman i konterfejar- och målarskrået i Stockholm. Under perioden 1634-1640 tjänstgjorde han som hovmålare hos änkedrottning Maria Eleonora. I en dikt från 1639 sägs att han förstår att "stoffera" höga herrar och konungar, att med sin pensel "formera" ädla grevar och "mansieurar". Jacob Heinrich var vid denna tid, vid sidan av mästaren Johan Assman (trol. 1667), den mest anlitade porträttören hos de högre stånden. (källa)
3. Efter avlagd Mittlere Reife (realskoleexamen i Sverige) 1909, skrev Adolf Ziegler som son till en arkitekt in sig för tre terminers konstutbildning vid en förberedande konstskola i Weimar, där etsaren, porträttören och genremålaren Max Thedy (1858–1924) undervisade. Därefter gick han vidare till Münchens konstakademi, där han antogs som teckningselev till Angelo Jank. Från denna tid kommer oljemålningen Sitzender Akt (1912). Åren 1914–1918 deltog han som soldat i första världskriget, varpå han fortsatte studierna vid akademin i München fram till 1924. Möjligen tog han under denna tid också del av Karl Caspars undervisning där. Från 1924 till 1933 verkade Ziegler som fri konstnär i München. För sin försörjning målade han "medvetet beskedliga porträtt och blomsteruppsättningar" till försäljning i "konservativt borgerliga kretsar". Han lärde känna mecenaten och industrimannen Albert Pietzsch (1874–1957), vars adoptivdotter han äktade 1926. Pietzsch hörde till de tidiga anhängarna av NSDAP. Ziegler, som lär ha rådfrågats av Adolf Hitler i "konstnärliga spörsmål", blev själv medlem av nazistpartiet den 16 februari 1929, men även i den miljön var det svårt att hitta nya kunder. Därför emigrerade Ziegler 1931–32 till Chile med sin fru som kom från Valparaíso, med förhoppningen att han skulle kunna leva på sin bildkonst där. Men utan framgång återvände han 1932 till Tyskland. (källa)
4. Hans inträdesprov, en historisk tavla med antikt motiv finns i Tourns museum. Nattier ruinerades genom Lawska kraschen, men som sin tids store porträttör och eftersökte modemålare hade han dock stora inkomster. Han blev Ludvig XV:s hovmålare och utställde regelbundet på Salongen 1737-63. Hans bästa porträtt föreställer unga damer, vanligen som allegoriskt mytologiska figurer och starkt förskönade. Nattiers konst är ofta manierad och teatralisk, vilket Denis Diderot starkt klandrade, men den är också graciös och spirituell. (källa)
5. Pentassuglia studerade vid Liceo Artistico i Rom 1946 och vid Arkitekthögskolan i Rom 1946-1948 samt vid Konstakademien i Rom 1949-1953. Han bosatte sig i Sverige 1954 var under sitt första år i Sverige hospiterande elev vid Konsthögskolan i Stockholm. Som porträttör har han bland annan avbildat skådespelerskan Anna Magniani, iranske ambassadören i Stockholm Marzban och dennes familj samt professor Dyrendahl. Separat ställe han bland annat ut på Galleri La Barcaccia i Rom, Italienska Kulturinstitutet i Stockholm, Hultbergs konstgalleri i Stockholm och Galleri Victoria i Oslo. Vid sidan av sitt eget skapande var han verksam som lärare i konst. (källa)
6. Creutz beställde en replik av Ariadnes huvud som han skänkte till Gustav III. Målningen blev mycket uppskattad av Gustav III som utnämnde honom till förste hovmålare och samtidigt blev han medlem av Svenska konstakademien. Wertmüllers mor rapporterade via brev stolt till sin son att Ariadnes huvud "sitter på Drottningholm och härvarande connoisseurer säga att hufvudet är makalöst vackert". När Gustav III besökte Wertmüllers ateljé i Louvren 1784 fick han genom konungens beställning tillåtelse att måla Marie-Antoinettes porträtt. Han framställde drottningen promenerande med sina två barn i parken vid Trianon och det tog honom nästan ett år att färdigställa verket. Målningen ställdes ut tillsammans med porträtten av Bachelier och J.J. Caffieri på salongen 1785. Porträttet av Marie-Antoinette blev mycket omilt bedömt av den samtida kritiken och Marie-Antoinette uttryckte själv sitt missnöje över målningen. Hans nästa större framgång kom istället med den mytologiska kompositionen Danaë och guldregnet från 1787 som av Axel Gauffin räknades till "den svenska nyklassicismens monumentalaste verk i olja" samt Mme Adelaide Aughié i drottningens mejeri vid Trianon. Tack vare dessa målningar som var lämpliga att väcka uppmärksamhet vid de årliga konstutställningarna kom Wertmüller att bli känd för en bredare publik i Frankrike. Han medverkade i Parissalongen sista gången 1787 och trots de lovord och uppmärksamhet han väckt med sina monumentalkompositioner hade han det svårt att hävda sig som porträttmålare i Paris. Wertmüller hävdar själv att anledningen var de diskussioner kring porträttet av Marie-Antoinette och att hans kolleger "voro ganska afvundsjuka öfver det at jag som en ung man af 33 års ålder hade haft den lyckan". Han sökte dig därför nya arbetsfält och bosatte sig 1788 i Bordeaux där han fick kontakt med en stor och tacksam kundgrupp ur stadens förmögna borgerskap. Under sin tid i Bordeaux målade han i medeltal ett porträtt var tionde dag. När revolutionen bröt 1789 ut lämnade han Bordeaux med ett rejält sparkapital och provade utan större framgång på att bli porträttmålare för Madrids hovkretsar men det blev bara några enstaka porträtt målade i Madrid så han flyttade i augusti 1791 vidare till Cadiz där han under tre års tid var fullt ut anlitad som porträttör. På en svensk brigg som han medföljde anlände han i maj 1794 till Philadelphia där han strax efter ankomsten fick en beställning att måla George Washingtons porträtt. Av detta porträtt utförde han ett flertal repliker varav ett, signerat Philadelphia 1795, ingår i Nationalmuseums samling i Stockholm. Trots framgången med Washingtons porträtt fick han inte många beställningar och han klagade i ett brev till Carl Fredrik Sundvall över att man i New York och Philadelphia föredrog engelska målare. På grund av ekonomiska trångmål tvingades han att återvända till Europa 1796 för att bevaka några ekonomiska intressen. (källa)
7. Brenner var även verksam som kopparstickare, främst som porträttör och i samband med hans numismatiska forskning. Han har bland annat avbildat Karl XI, makan Sofia Elisabet Brenner, Urban Hjärne, Nils Gyldenstolpe och Hakvin Spegel. (källa)
8. Det pompösa, praktglada och dekorativa gjorde sitt intåg med 1600-talets karolinska barock. Stormaktstiden – under 1600-talet och 1700-talets första decennier - var i hög grad en arkitekturens tid. En rad slott, herrgårdar och kyrkor uppfördes exempelvis Stockholms slott, vilket även nu innebar att konstnärer kallades från utlandet. Dessa lärde upp nya generationer av svenska konstnärer. I form av krigsbyten kom flera betydande konstsamlingar och viktiga enskilda konstverk till Sverige. Ett stort namn var hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl. Ehrenstral verkade även som porträttör och djurmålare och arbetade med Drottningholms slott tillsammans med Johan Sylvius. Erik Dahlbergh, som var arkitekt och fältherre utöver konstnär, avbildade stormaktstidens officiella Sverige i det stora verket Suecia Antiqua et Hodierna. Andra målare var David von Krafft och Michael Dahl. (källa)
9. Hans Hysing, som var lärjunge till David Krafft, begav sig 1700 till London, där Mikael Dahl då var mycket uppburen som porträttör. Hos denne arbetade han från omkring 1702 under flera år. Så småningom blev även Hans Hysing erkänd och fick "göra porträtter med stor approbation för det storbritanniska hofvet", av bland andra kung Georg II och prinsen av Wales. Han tycks ha stått på sin höjdpunkt åren mellan 1725 och 1730. (källa)
10. En mer förenklad, tung stil utvecklades i senare arbeten, främst representerad i skulpturen L'Humanité (1917). Jönsson var särskilt framstående som porträttör och djurskulptör. Han tillhörde konstnärsgruppen de tolv. (källa)