Potentialitet Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet potentialitet

1. Men hur har ur denna omedvetna urgrund den givna verkligheten, och särskilt medvetandet, uppstått? Hartmann måste för att besvara denna fråga anta, att den blinda viljan att leva utan grund och tillfälligt övergått från väsen till företeelse, från potentialitet till aktualitet, i det att viljan lösryckt sig från idén. Denna sistnämnda söker göra detta av viljan begångna fel gott igen, i det den i medvetandet väcker till liv en motståndare mot den omättliga, ständigt trängtande, aldrig tillfredsställda viljan. Medvetandet avslöjar denna trängtans oförnuftighet. Tänkandet lär oss inse tillvarons värdelöshet genom att uppvisa att det alltid i denna finnes mera olust än lust, mera lidande än lycka, och att ingen utsikt finns att någonsin övervinna detta missförhållande, i det att kulturen minst i samma mån gör oss känsligare för olyckorna, som de yttre orsakerna till dem måhända kunna minskas. Världsutvecklingens mål är därför förlossning från tillvarons lidande och återvändande till icke-varats frid genom livsviljans dödande och återvinnande av den rent omedvetna enheten av vilja och idé med därmed följande världsförintelse. Medvetandets uppgift är sålunda att upplösa alla de lyckans illusioner, vid vilka de lidande varelserna klängt sig fast. Först har de väntat sig lyckan här i livet. När deras förhoppningar här gäckats, övergår de till illusionens andra stadium, hoppet om salighet efter döden. Vetenskapen visar emellertid omöjligheten av ett medvetet liv utan hjärna. Då sätter man i stället sin tillit till utvecklingen och strävar att möjliggöra ett bättre framtida världstillstånd. Detta illusionens tredje stadium är i stort sett kulturmänniskorna vid sekelskiftet 1900:s ståndpunkt, som man Hartmann antog ännu länge skulle försvaras. Men en gång skall den tid komma, menar Hartmann, då även denna sista illusion brister. När flertalet medvetna varelser övervunnit alla lyckoillusionerna, då bringas deras vilja att leva till ro, och då inträder den allmänna förintelsen, utvecklingens återgång till sin början, varigenom inte bara individerna räddas från lidandet, utan själva det absoluta återförs till frid igen. Medlidandet med Gud är därför moralens högsta motiv och världsprincipens egen förlossning dess yttersta mål. (källa)
2. Hela det moderna tänkandet bygger i hög grad på den aristoteliska indelningen av vetandet (fysik, metafysik, logik och etik) och de frågeställningar och sätt att närma sig verkligheten som ligger i denna. Lika grundläggande för vårt sätt att tänka är den aristoteliska logiken. I språken fortlever de aristoteliska begreppen, uttryck som primus motor, kvintessens, sjunde himlen, eter, substans och energi kan liksom aktualitet och potentialitet härledas till Aristoteles. (källa)
3. Hans mest kända verk inom politik och juridik är La comunità che viene (1990, Den kommande gemenskapen), Homo Sacer (1995, Den heliga människan, egentligen ett flerbandsverk) och Stato di eccezione (2003, Undantagstillståndet). I den förra gör han en begreppslig analys av livets potentialitet, för att gå vidare i en diskussion om den rätt som hör till livet. Han lägger där fram en tes om att det framtida samhället kommer att vända sig emot varje form av suveränitet, och skiljer mellan bios, kvalitativt liv, och zoe, bart eller naturligt liv. I Homo Sacer (den heliga människan) tar Agamben sin utgångspunkt i medborgerliga rättigheter i romersk rätt, och kommer fram till att makthavare alltid haft makt att bestämma över livet. Han diskuterar här med utgångspunkt i Foucaults idé om biopolitik, enligt Wallenstein menar inte Agamben likt Foucault att det skett ett paradigmskifte i politiken. Då Foucault menar att det politiska objektet övergått från territorium till befolkning, hävdar Agamben på basis av dikotomin bios/zoe, att livet alltid varit politikens objekt, och att livet varit dettas objekt genom uteslutning (en inneslutning genom uteslutning), såväl för bios som zoe. (källa)