Vad betyder och hur uttalas praktlysten
Praktlysten uttalas prakt|lysten.
Praktlysten betyder (åld.).
Ordformer och varianter av praktlysten
Praktlysten är ett adjektiv
Adjektiv är en ordklass. Orden i denna ordklass anger egenskaper som stor eller grön, eller tillstånd som stängd eller öppen. Adjektiv talar om hur någonting annat (ofta ett substantiv) är eller uppfattas, till exempel "en fin bil". En vanlig minnesramsa (som även finns i många andra varianter) är: ”Adjektiven sedan lär, hurudana tingen är, till exempel sur och tvär.” Själva ordet "adjektiv" kommer av latinets adjectivum (av adjicere, tillägga).
Hur används ordet praktlysten
Hans inflytande över August var mycket stort, men tidvis beredde det katolska partiet, som önskade en tämligen förbehållslös anslutning till kejsaren, honom vissa svårigheter. Efter en del fruktlösa förhandlingar med sin personlige vän och själsfrände Georg Heinrich von Görtz insåg dock även Flemming att en anslutning till kejsaren skulle vara förmånligast, varigenom bland annat det överhantagande ryska inflytandet i Polen kunde motverkas, och han anslöt sig personligen 1719 till Wien-alliansen. I kurprinsens ungefär samtidiga giftermål hade däremot Flemming ingen del. Flemming var en av de skickligaste diplomaterna i det tidiga 1700-talets intrigspel. Han var en charmerande person och mycket praktlysten.
Pitt fick en statsbegravning 9 juni samma år i Westminster Abbey. Medel anslogs till en minnesvård där. Hans skulder betalades av staten med 20 000 pund sterling, och åt innehavaren av titeln "earl av Chatham" anslogs för all framtid en årlig livränta av 4 000 pund sterling. Pitt var inte endast en av Englands största statsmän, han var även måhända dess främste politiske talare. Ingen har överträffat honom i att göra starkt intryck på åhörarna och att behärska dem. Detta skedde mindre genom formens fulländning än genom den våldsamma kraft och den överlägsna framställningskonst, med vilka han uttalade sina snillrika tankar. Men hans nervösa retlighet förledde honom ofta till brutala utfall mot motståndare, och hans högdragenhet gjorde samverkan med honom ytterst svår. I sitt enskilda liv var han tadelfri, i besticklighetens tidevarv oåtkomlig för mutor, men han var å andra sidan konstlad, teatralisk och praktlysten. Han var den förste engelske statsman, vars makt väsentligen berodde på allmänna meningens stöd, oberoende av direkt inflytande hos kungen och i parlamentet.
