Premiärministerpost Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet premiärministerpost

1. Som tack för Patassés långa tjänst utnämnde Bokassa honom till premiärminister den 8 december 1976. I dennes tjänst kom bland annat att ingå organiseringen av den fabulösa kröningen av Bokassa som kejsare den 4 december 1977. Dessutom hade han en ledande position inom det enda tillåtna partiet Mouvement pour l'évolution sociale de l'Afrique Noire (MESAN). Premiärministerposten kom emellertid att bli Patassés sista tjänst för Bokassa. Han föll i onåd hos kejsaren och den 14 juli 1978 flydde han till Paris, där han kom att bedriva en kampanj för störtandet av Bokassa. Denna uppgift kom dock att skötas av franska trupper i september 1979. (källa)
2. Emellertid ändrade Mollet ståndpunkt i Algerietfrågan och intog en mer negativ ståndpunkt till Algeriets eftersträvade självständighet. Under slaget om Alger 1957 skickade Mollet franska trupper till Algeriet för att bekämpa självständighetsrörelsen FLN och Algerietrevolten. De franska trupperna använde sig flitigt av tortyr och andra brutala metoder för att slå ner revolten. Fiaskot under Suezkrisen och regeringens brutala hantering av Algerietfrågan gjorde att Mollet tvingades avgå från premiärministerposten i juni 1957. (källa)
3. Som generalsekreterare ledde Goh PAP i tre val, 1991, 1997 och 2001, då partiet fick 61%, 65% respektive 75% av rösterna. Efter valet 2001 antydde Goh att han skulle lämna premiärministerposten efter att han fört landet ur recessionen. (källa)
4. Styrkorna i alla de tre polska vapenslagen, som bestod av flyktingar från det ockuperade Polen, sattes in i kriget i Västeuropa och fick stor uppskattning av de västallierade militära ledarna för sina insatser. Polackernas motiv var att genom sin medverkan i kriget befria och få hjälp att befria Polen, enligt den gamla polska krigssloganen "För er frihet och vår". Polens sak - att befria landet och säkra dess oberoende efter kriget - blev dock snart en kontroversiell fråga, i och med att USA och Sovjetunionen kom med i kriget som allierade. Atlantdeklarationen (utfärdad 14 augusti 1941), påskriven av Churchill och Roosevelt, fördömde uttryckligen alla former av gränsändringar som sker mot folkens vilja (punkt 2) och hade som mål suveränitet för alla nationer (punkt 3). Deklarationen kom snart att bli obekväm. För att få Stalin att dra det tyngsta lasset i kriget mot Hitler var Churchill och Roosevelt beredda att göra eftergifter i fråga om Polens östra gränser, vilket var oacceptabelt för den polska exilregeringen och för många polacker, speciellt de som härstammade från de östra områdena. Exilregeringen kände inte heller att de hade folkets mandat att omförhandla gränserna. Den polske premiärministern general Sikorski och hans tydligt liberala regering kom snart att stämplas som kompromisslösa bråkmakare. Sovjetunionen bedrev en kampanj för att måla ut den polska exilregeringen som konservativa reaktionärer, fascister och till och med som samarbetsmän med Nazityskland. Brittiska vänstertidningar som Manchester Guardian, New Statesman och News Chronicle stämde in i kören. Situationen försämrades ännu mer efter Sikorskis död i en flygolycka, då Stanisław Mikołajczyk tog över premiärministerposten. Mikołajczyk saknade Sikorskis diplomatiska förmåga och de etablerade kontakter på toppnivå i den brittiska och amerikanska administrationen som han hade haft. Inte minst saknade han förmågan att få med sig de olika fraktionerna bland exilpolackerna. Churchill och hans utrikesminister Anthony Eden, liksom Roosevelt, kom snart att spela ett dubbelspel - att gentemot Stalin gå med på eftergifter i fråga om Polens gränser och att hålla den polska regeringen ovetande om vad som diskuterades mellan ledarna, och att få den polska exilregeringen att acceptera denna kompromiss. Han ville göra detta utan att äventyra den polska krigsmaktens lojalitet, samt inte minst att inte få allmänheten i USA (inklusive den röststarka polskamerikanska minoriteten) och Storbritanniens befolkning mot sig. Eden kunde till exempel, innan han åkte till Teheran, övertyga Mikołajczyk om att den brittiska regeringen inte skulle ta några beslut över polackernas huvuden. Han hade även i skrift lovat att stödja de polska östra gränserna. (källa)
5. När högern vann en förkrossande seger i parlamentsvalen 1993 stod Chirac tillbaka och lämnade premiärministerposten till Édouard Balladur. Den senare blev en av hans motkandidater i presidentvalen 1995, vilket Chiracs anhängare inom RPR uppfattade som ett svek. Efter en livaktig kampanj, som främst kom att fokusera på la Fracture sociale (vilket ungefär motsvarar begreppet utanförskap i svensk politik 2006), lyckades Chirac först utmanövrera Édouard Balladur och sedan, i den andra valomgången, vinna presidentskapet med 52,6 % av rösterna. (källa)