Preteritumform Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet preteritumform

1. På modern rikssvenska bildas pluskvamperfekt alltid med preteritumformen av verbet ha, alltså "hade" som hjälpverb och supinum av huvudverbet. Tidigare hade verb som uttrycker rörelse eller förändring preteritumformen av kopula ("vara" som hjälpverb, "Hon var gången", istället för "Hon hade gått". Detta är fortfarande vanligt på norska och danska. Engelska texter skrivna före 1800 gör nästan alltid denna skillnad, texter skrivna efter 1900 gör nästan aldrig det. På nutida engelska bildas perfekt (= vad som har hänt) och pluskvamperfekt (= vad som hade hänt) av verb med have/has/had och i tredje formen i temat (She has/had not seen him). För regelbundna verb gäller samma regler för tillägg av -ed som för imperfekt (She has/had never talked to him). (källa)
2. Suffix kan även staplas på suffix. Ett exempel är visades där visa- är rotmorfem -de- suffix för förfluten tid och -s reflexivsuffix. På svenska kan man sätta reflexivänden direkt på rotmorfemet visas, men det går inte i språk där tempussuffixet är obligatoriskt. I den ryska motsvarigheten оказалась är -каз- rotmorfem, -а- och -л- formbildande suffix (-а- bildar infinitivstammen, -л- bildar stammen för preteritumformerna), -a suffix för feminint subjekt i förfluten tid och -сь reflexivsuffix. Då reflexivmorfemet alltid är ett suffix på ett suffix kallas den ibland i rysk grammatik "postfix". (källa)
3. Analogibildning är ett begrepp inom lingvistiken som avser en om- eller nybildning i språket, gjord efter mönster av andra uttryck. Barns språk är ofta rikt på analogibildningar, till exempel när "gedde" används istället för "gav". Formen "gedde" kan sägas vara analog med preteritumformen för andra verb, till exempel "ledde". (källa)
4. I nästan hela landskapet bevaras ändelsen -de i preteritumformer av verb som t.ex. kastade, med varianterna kastede i Kalmar län och kaste längst i norr. (källa)
5. Det tyska språket har sex tempus: presens, preteritum (eller imperfekt), perfekt, pluskvamperfekt, futurum I och futurum II. Preteritum och perfekt uttrycker i de flesta fall ingen betydelsemässig skillnad. Vid vissa verb (de så kallade durativa verben) är tempusbruket dock betydelseskiljande, och tempusanvändningen är dessutom generellt olika i talat och skrivet språk (större förekomst av perfekt- resp. preteritumformer). (källa)