Privatpraktiker Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet privatpraktiker

1. Åhman blev student 1886 och medicine licentiat vid Karolinska institutet 1895. Han var amanuens och underläkare vid Sankt Görans sjukhus 1896–98 och från 1898 privatpraktiker i Göteborg. Han grundlade 1917 Doktor Åhmans barnhem, som 1919 ombildades till Stiftelsen Göteborgs Welanderhem, ett specialsjukhus för syfilitiska barn. Från 1917 var han denna anstalts föreståndare och läkare, från 1919 även t.f. läkare vid Göteborgs poliklinik för hud- och könssjukdomar. Åren 1917–18 var han ordförande i Göteborgs läkaresällskap. Han skrev ett flertal i regel mindre artiklar i venerologiska ämnen och specialiserade sig med tiden på frågor rörande medfödd syfilis. Han invaldes som ledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg 1928 och blev medicine hedersdoktor i Uppsala 1932. (källa)
2. Han tjänstgjorde som amanuens vid patologiska institutionen vid Lunds universitet 1938-1940 och var tillförordnad överläkare vid medicinska kliniken vid Malmö allmänna sjukhus 1943-1945. Berg var andre underläkare vid Malmö allmänna sjukhus och underläkare vid Lunds lasarett 1945-1953, förste underläkare från 1953 och biträdande överläkare vid neurologiska kliniken vid Lunds lasarett från 1954. År 1966 utnämndes han till överläkare och klinikchef vid den då nystartade neurologiska kliniken vid Regionsjukhuset i Örebro. Efter pensioneringen 1974 flyttade han tillbaka till Skåne, där han var verksam som privatpraktiker på Läkarhuset Ellenbogen i Malmö under några år. (källa)
3. Mellan åren 1870 och 1900 ansågs merparten av kvinnorna ur de högre samhällsklasserna var sjukliga enligt en rad amerikanska och västeuropeiska läkare. Den moderna medicinen hade sin sociala tillhörighet i den övre medelklassen. Läkare och patienter tillhörande denna samhällsklass rekryterades. Kvinnorna ur överklassen med sina nervösa besvär, underlivslidanden och allmänna klenhet var döttrar eller hustrur till välbärgade män som kunde betala de konstanta läkarkonsultationerna. Privatpraktiker hade stora ekonomiska intressen för den sjukliga kvinnan. Nervhemmen, kuranstalterna, sjukhemmen och hälsobrunnarna fick en välfungerande verksamhet på en liten krets sjukliga överklasskvinnor. Kvinnan var inte endast en patient utan även en konsument av stärkande och smärtstillande preparat, lugnande, piller, pulver och flera andra tillbehör för att rätta till kroppens välmående. Läkarna var även generösa med beroendeframkallande droger som opium och morfin. Den tyska kvinnosjukligheten under sekelskiftet skildras i romanen "Lenins Hjärta". Den tyska kvinnosjukligheten var en ekonomisk marknad. En tyst läkarstrategi att via välbärgade patienter som var försedda med långvariga sjukdomar och kurer att genom detta kunna finansiera avancerad vetenskaplig forskning. Kvinnan blev ett objekt inom medikaliseringen. Överklasskvinnorna utgjorde en riskgrupp på grund av sitt stillasittande liv, overksamhet och långa perioder i sängen. Gynekologer observerade fler avvikelser i livmodern hos de högre samhällsklasserna, livmoderlidanden var framförallt vanligare bland de mer bildade klasserna. Olikheter i menstruationens början och menstruationsupplevelser rapporterades för bond- och arbetarkvinnorna respektive städernas mellan- och överklasskvinnor. Under 1800-talet framställdes överklasskvinnan som svag, ömtålig och sjuklig medan underklasskvinnan ansågs vara farlig, stark och smittsam. (källa)