Publiksuccé Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet publiksuccé

1. Lill-Snorre lyckas ännu en gång gräva en grop åt sig själv, när han i ett försök att stoppa Rövhalts framgång i restaurangbranschen påstår, att Midgårds egna krog, "Balders Inn", är asapoppis och har knökfullt varje kväll. Han ber sina män att ragga folk till deras krog införövhalts kommande inspektion av den påstådda publiksuccén. För att göra stället mer attraktivt, så fixar grabbarna på egen hand tre strippor. (källa)
2. När teatern återuppstod Torsgatan i Vasastan 1972 kom de italienska dramatikerna Dario Fo och Franca Rame att dominera repertoaren med exempelvis Vi betalar inte, vi betalar inte och En kvinna. Barnteatern fick alltid ta plats på Pistolteatern. Broder Yster och Syster Dyster (1973), Ön, Skogen och Reskamraten är några omtalade uppsättningar för barn. Alice och Molieres Lärda Fruntimmer blev stora publiksuccéer, medan William Shakespeares Hamlet, den långa versionen, förflyttad till maffians Sicilien , kom att 1985 avsluta den andra epoken av teaterns historia. (källa)
3. Amble var engagerad som skådespelare och regissör vid privatteatrar i Stockholm som Intiman, Folkan, Scalateatern, Oscars, Vasan och Chinateatern 1969–1974. Han skrev musikaler, bearbetade och översatte pjäser, medverkade i krogshower och revyer. Amble blev konstnärlig ledare på Maximteatern i Stockholm 1986 och senare en av delägarna. Han regisserade och var en av manusförfattarna bakom musikalkomedin Skål (1985) där 1900-talets historia sammanfattades på ett par timmar. Med Amble som regissör, översättare och drivande kraft blev Maximteatern Stockholms främsta komediscen under 1980- och 1990-talen. Amble satte upp en lång rad publiksuccéer såsom Omaka par (1987), Skvaller (1990) och Rakt ner i fickan (1994). Det sista Amble regisserade på Maxim var den revynostalgiska föreställningen Strålande tider! Härliga tider! (2000). (källa)
4. Serien hade i genomsnitt 2 698 000 tittare/avsnitt. Den betraktas som en av Galenskaparna/After Shaves största publiksuccéer. (källa)
5. Han framträdde även som skådespelare i farser, musikaler och operetter. Han var flitigt engagerad hos Anders Aldgård på Nöjesteatern i Malmö, där han medverkade i publiksuccéer som till exempel Arsenik och gamla spetsar 1991, Pippi Långstrump 1993, My Fair Lady 1995 och Vita hästen 1998. Tre somrar medverkade han i utomhusföreställningarna på Fredriksdalsteatern i Helsingborg, först tillsammans med Nils Poppe i Den glade soldaten Bom 1969, senare med efterträdaren Eva Rydberg i Sicken ärta 1998 och Hon jazzade en sommar 2002. (källa)
6. Filmen blev en publiksuccé i Sverige. Den franska versionen ansågs vara betydligt bättre än den svenska. (källa)
7. Samvetsömma Adolf fick en speciell filmhistorisk betydelse eftersom den kom att inleda den relativt strida ström av militärfilmer som kom under 1930-talets sista år och sedan fortsatte under beredskapstiden. Efter 1930-talets allra första år, då det producerats ett par mer uppmärksammade filmer som Kronans kavaljerer och Kärlek och landstorm var det relativt tyst under de följande åren med undantag för Kungliga Johansson. Samvetsömma Adolf blev en mycket stor publiksuccé, i själva verket blev den av allt att döma den mest publikdragande filmen av alla på repertoaren spelåret 1935/1936. Detta kunde självfallet inte undgå andra producenters uppmärksamhet. Man bör dock nämna ytterligare en faktor, nämligen att försvarsfrågan även fick sin inrikespolitiska lösning 1936 och vi fick en återupprustning av försvaret. Detta avspeglas inte minst genom den förändrade attityd som man hädanefter finner i filmerna, även i mer farsbetonade sammanhang, där man lägger stor vikt vid att skildra militärlivet som karaktärsdanande och skapande av god kamrat- och medborgaranda. Samvetsömma Adolf finns även i litterär form genom den illustrerade filmberättelse som utgavs samma år av Skandinaviska Pressförlaget, "Boken om Samvetsömma Adolf", med underrubriken "En glad och munter militärroman efter den stora succésfilmen med samma namn", författad av Sven Lundin. (källa)
8. De första försöken med en riktig filmindustri ägde rum först på 1930-talet. Flera förgrundsfigurer som Charles Dekeukeleire och Henri Storck experimenterade med ny filmteknik och grundade Belgiska Dokumentärskolan, som länge betraktades som en av höjdpunkterna inom belgisk film. När ljudfilmen kom, upptäckte regissörer som Jan Vanderheyden möjligheterna med mediet, och omarbetade populära litterära verk som De Witte av Ernest Claes. De Witte blev ett centralt verk i Belgiens filmhistoria. Den var en enorm publiksuccé och fick senare en nyinspelning och en TV-serie, vilka också hyllades. Medan försöken att göra en seriös, lång spelfilm hela tiden mötte på svårigheter, vann belgisk animerad film gott rykte internationellt, med animatörer som Raoul Servais, som vann ett flertal priser under 1960-talet och vars karriär som kröntes med Guldpalmen för bästa kortfilm 1979 för Harpya. Från och med 1964 kunde filmskapare få bidrag av regeringen, vilket banade väg för en ny generation filmskapare som André Delvaux (De Man Die Zijn Haar Kort Liet Knippen, efter Johan Daisnes bok), Roland Verhavert (Pallieter) och Harry Kümel. (källa)