Rappellera Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet rappellera

1. Ekeblad studerade i Uppsala och Åbo ävensom vid några utländska universitet, bland annat Halle, samt började 1726 sin tjänstemannabana såsom extraordinarie i Riksarkivet. 1728 blev han kanslist i Kanslikollegium och 1730 kanslijunkare. Under den på 1730-talet upplågande partistriden slöt han sig, liksom de flesta yngre adelsmännen, till hattarna. Sin politiska bana började han egentligen vid 1738–1739 års riksdag, då han var medlem av sekreta utskottet, vid 1741 års riksdag var han redan en av hattarnas bästa krafter, som i sekreta utskottet, mindre sekreta deputationen och såsom kanslibiträde i sekretissimum deltog i de allra hemligaste överläggningarna om krigsplanerna mot Ryssland. Han utnämndes samma år till kansliråd och i februari 1742 till Carl Gustaf Tessins efterträdare såsom envoyé vid franska hovet – vid den tiden Sveriges viktigaste ministerpost i utlandet. 1744 rappellerades han på egen begäran från Frankrike, där han, för att upprätthålla ambassadens glans, gjort kännbara uppoffringar av sin enskilda förmögenhet. Vid 1746 års riksdag fick han åter en plats i sekreta utskottet. (källa)
2. Han rappellerades också den 1 februari 1748, men samtidigt underrättades kung Fredrik om von Korffs utnämning till geheimeråd som tecken på hans goda tjänster, varjämte fordrades, att svenske envoyén i Petersburg, Gustaf Wulfwenstierna, skulle återkallas. I maj 1748 förflyttades von Korff tillbaka till Köpenhamn. (källa)
3. von Düben, som var student i Uppsala 1746 och därefter knuten till hovet, var envoyé till Polen 1767 och blev rappellerad 1772. Han var beskickningschef i den Svenska ambassaden i Warszawa från 1767 till 1769. Under tiden i Polsk-litauiska samväldet var han ministre plénipotentiaire. (källa)
4. Staël von Holstein var välsedd hos Gustav III och stod greve Axel von Fersen d.y. nära. År 1783 förordnades han till svensk minister och ambassadör i Paris samt upphöjdes 1788 till friherre. Efter att 1793 under skräckregeringen ha lämnat Paris och tjänstgjort som minister i Köpenhamn, återvände han 1795 och erkände på svenska regeringens vägnar den franska republiken, men rappellerades 1797. Därefter levde han som enskild man i Paris och dog 1802 under en färd till Schweiz. (källa)