Rasmotsättning Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet rasmotsättning

1. Bermuda upptäcktes 1503 av spanjoren Juan Bermúdez. Öarna förblev obebodda fram till 1609, då en flotta med brittiska kolonisatörer led skeppsbrott på dess korallrev, på Bermudas statsvapen kan man se skeppsbrottet. De koloniserades av Virginiakompaniet som gjorde anspråk på öarna från 1612, och engelska nybyggare flyttade dit. 1684 blev ögruppen brittisk kronkoloni. Indiska och afrikanska slavar importeras som arbetskraft. En brittisk militärbas anlades 1797. Liksom i övriga brittiska kolonier upphörde slaveriet 1834. Virginiakompaniet och brittiska kronan förvaltade landet gemensamt från 1864. Den brittiska militärbasen stängdes 1957, men USA har sedan 1941 en flottbas på ögruppen. Landet fick betydande självstyre och egen konstitution 1968. Under 1970-talet förekom rasmotsättningar och sociala motsättningar, där bland annat guvernören 1973 mördades. Nya oroligheter bröt ut 1977. (källa)
2. Medan hans angrepp riktades mot den judiska liberalismen (den liberala och radikala pressen behärskades till del av judarna), fick han stöd från de konservativa samt till stor del även av de judiska liberalernas katolskt ultraortodoxa motståndare. Även ansedda vetenskapsmän, såsom nationalekonomen Heinrich von Treitschke och filosofen Eduard von Hartmann uppträdde mot judarna, vilka emellertid fick talangfulla försvarare, bl.a. Theodor Mommsen. En antisemitliga stiftades i oktober 1879, häftiga riksdagsdebatter och hundratals pamfletter vittnade om upphetsningen. Antisemit-kongresser hölls tid efter annan från 1881. När antisemiterna samma år skulle politiskt organisera sig, inträffade likväl en splittring mellan de konservativa, som under ledning av Liebermann von Sonnenberg grundade Deutscher Volksverein, och de starkt radikala vilka betonade rasmotsättningar. Dessa samlade sig till Socialer Reichsverein. En återförening skedde på en kongress i Kassel 1886, men den då bildade Deutsche antisemitische Vereinigung splittrades redan 1889 i flera fraktioner. Under den ständiga agitationen hade rörelsen i flera landsdelar – särskilt i Hessen – nått folket, och 1892 nådde upphetsningen sin höjdpunkt, till stor del till följd av rektorn och politikern Hermann Ahlwardts våldsamt agitatoriska verksamhet. Ahlwardt invaldes i riksdagen och vann stöd hos de konservativa, men förstörde för sig genom att framställa grundlösa anklagelser mot sina motståndare, han kallade Stöcker till motstånd. Vid riksdagsvalen 1893 samlade emellertid antisemiterna inte mindre än 260 000 röster (mot 47 500 år 1890) och fick 16 riksdagsmän invalda i riksdagen. De förlorade dock snart, genom Ahlwardts och andras våldsamma uppträdande, det stöd de en fått från andra partier. De antisemitiska konservativas ledare, baron von Hammerstein, fick lämna det politiska livet till följd av svindelaffärer. Antisemiterna fick även ett avbräck genom "de kristna socialisternas" nedgång i inflytande och Stöckers avlägsnande först från ställningen som hovpredikant och sedan från det konservativa partiet. Vid valen 1898 steg visserligen deras röstetal till 284 000, men de invalda riksdagsmännen sjönk till 12. I Frankrike bidrog Dreyfusaffären 1894 till en skärpning av de antijudiska stämningarna. Antisemitismen kulminerade i Nazityskland. Nazisterna stödde sig på det förfalskade Sions vises protokoll och Houston Stewart Chamberlains teorier. I Österrike växte austrofascismen fram. (källa)