Redarförening Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet redarförening

1. Sommaren 1930 utbröt en konflikt om lönesänkningar vid Marma-Långrörs AB:s sulfatfabrik vid Marmaverken i Hälsingland där arbetsledningen meddelat att de gällande avtalslönerna skulle sänkas ytterligare med 4 öre i timmen, från 1 kr och 18 öre till 1 kr och 14 öre i timmen. Dessutom skulle andra arbetsvillkor försämras. Arbetarna protesterade men utan resultat. I början av oktober 1930 enades man och gick ut i strejk. Konflikten förvärrades sedan av att bolaget plockade in strejkbrytare från en särskild organisation som redarföreningen finansierade. Den ansvarade för att rekrytera strejkbrytare och transportera dem i organiserad trafik. Vid skeppningssäsongens inledning på våren 1931 var sulfatfabriken och bland annat Graningeverkens fabriker blockerade av strejk. Sympatiåtgärderna mot det sistnämnda berodde på att båda företagen kontrollerades av släkten Versteegh. Då skeppningen åter kunde starta efter att isen släppt sitt tag om sjöfarten var industrins lager fyllda och man var angelägen om att få levererat vad man trots lågkonjunkturen lyckats sälja. Då ingen förändring av löneläget skedde utbröt på olika håll under våren 1931 sympatistrejker, bland annat vid Graningekoncernens sulfat- och sulfitfabriker vid Sandviken och Utansjö i Ådalen. För att lasta lagrad pappersmassa anskaffade nu koncernens ägare, Gérard Versteegh, genom Ångermanälvens stuveribolag ett 60-tal strejkbrytare, förutom professionella strejkbrytare bland annat studenter. (källa)
2. Avgiften varierade med fartygets vikt och utgick med 2 öre per läst (1 läst = 2450 kilo). 1933 erhöll hospitalet 10 225 kronor i Danvikspenning. Sveriges Redarförening var länge kritiska till avgiften, och den togs bort på 1960-talet. (källa)
3. Efter kaptens- och ekonomutbildning ledde Harberg Rederi Ab Ledsund och några andra mindre åländska rederier 1961–1966. Han blev ombudsman vid Ålands redarförening 1967 och var dess verkställande direktör 1974–1989, en tid som kännetecknades av hårda förhandlingar mellan arbetsgivarparten och Sjömansunionen. Harberg var chefredaktör för tidskriften Ålands sjöfart 1970–1986 och publicerade sig som sjöhistoriker i många sammanhang. Det digra verket Åländsk sjöfart med maskindrivna fartyg (1995) bygger på djupa historiska insikter i landskapets viktigaste näring. (källa)
4. Lundqvist blev student 1943, avlade högre rättsexamen 1947 och blev diplomekonom 1950. Han var advokat vid advokatbyrån Rainer Wuorio i Helsingfors 1947–1948, notarie i Raseborgs domsaga 1948–1949 och blev vicehäradshövding 1950. Han anställdes samma år vid det anrika familjebolaget Lundqvistrederierna Ab, för vilket han var verkställande direktör 1978–1994. Den debattglade och kontroversielle Lundqvist var i decennier en ledande gestalt i Ålands ekonomiska liv. Han var en av initiativtagarna när Vikinglinjen Ab bildades i början av 1960-talet, var bolagets verkställande direktör 1966–1968 och styrelseordförande för SF Line/Viking Line 1979–1995. Han var också verkställande direktör för Ålands redarförening 1952–1974. Han tilldelades sjöfartsråds titel 1984. (källa)