Religionsgrubbel Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet religionsgrubbel

1. Baggesen var en lidelsefull och ombytlig natur. Vid 19 års ålder gjorde han ett par självmordförsök av olycklig kärlek och religionsgrubbel. Otaliga gånger var han förälskad. Hans svärmeri för Adam Oehlenschlägers syster Sophie, Anders Sandøe Ørsteds maka, påverkade honom i romantisk riktning. Som skald står Baggesen på 1700-talets grund, hans försök att tillägna sig nyromantiken lyckades aldrig. Hans Comiske Fortællinger (1785, senare fortsatta) är kvicka, satiriska och känsliga i formen. Labyrinten (1792-93), en skildring av hans första resa, visar en utomordentlig mottaglighet för intryck och återger skiftande stämningar i en omedelbar och personlig prosastil. Bäst lyckades han i de kvicka och behagfulla "rimbreven", bland annat Noureddin til Aladdin, en något förbehållsam hyllning till Oehlenschläger 1806, och rimbreven från Knut Sjællandsfar, i anledning av bombardemanget på Köpenhamn 1807, samt i små anspråkslösa lyriska dikter (som till exempel Da jeg var lille). Han var ostadig även i sina poetiska planer och fullföljde bara en ringa del av dem. Några av hans mognare verk är skrivna på tyska, även här är visorna bäst, till exempel skärsliparvisan med den berömda strofen: Mein Herz ist wie ein Taubenhaus. Han diktade även på franska. I filosofiskt avseende tog han först intryck av Voltaire och Rousseau och var senare en tid så gripen av Kant, att han antog dennes förnamn Immanuel. Förhållandet mellan Baggesen och Oehlenschläger, som tidvis varit vänligt, blev mycket bittert, då Baggesen 1813-1819, delvis med rätta, angrep den lyckligare skaldebroderns senare alster, som innebar en tillbakagång. Denna strid – kallad "sjuårskriget", innebar att Baggesen förlorade mycket i anseende. (källa)
2. Genom de filosofiska studier han 1796 idkade i sällskap med Friedrich Schleiermacher (som varit hans skolkamrat i Niesky och Barby) lyckades Brinkman snart arbeta sig ifrån det religionsgrubbel som sedan barnaåren besvärat honom. År 1797 utnämndes han till legationssekreterare i Paris, under Eric Magnus Staël von Holstein, egentligen för att kontrollera denne och neutralisera verkan av hans sympatier för franska revolutionen. Efter ministerns återkallande övertog han ensam vården om legationens angelägenheter. Hans diplomatiska ställning i Paris var emellertid osäker och obehaglig, varför hemkallandet i december 1799 var välkommet. (källa)