Sedefördärv Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet sedefördärv

1. Tennyson utnämndes 1850 efter William Wordsworth till "poet laureate", i vilken egenskap han författade bland annat ett glansfullt Ode on the death of the duke of Wellington (1852). Den humoristiska "The northern farmer" var det första av hans friska kväden på Lincolnshiredialekt. Bland hans mera betydande större dikter märks vidare Maud, a monodrama (1855), med ett tonfall av stark och upprörd lidelse, sådant man sällan möter hos Tennyson i hans många andra hjärtehistorier, Enoch Arden (1864) ett högeligen omtyckt idylliskt epos, som med gripande enkelhet förtäljer om ett sällsamt skepparöde om trofasthet och självuppoffring samt en cykel (författade på femfotade jamber) episka dikter med ämnen ur Artursagan under heltiteln The idylls of the King (1859-85), Tennysons förnämsta vittra bragd. Storslaget och i stränga linjer gestaltas där det medeltida idealet, förhärligas plikten, ridderligheten, kyskheten och offerhågen, med tragiska slagskuggor från det inbrytande sedefördärvet. Poetiskt skönast är sångerna om "liljemön" Elaines rena och dödbringande kärlek till Lancelot samt om Arturs drottning Guineveres brottsliga älskogsförhållande till Lancelot. I kraft av sina stora och smärre, ofta mycket sångbara dikters folkkärhet, intog Tennyson i årtionden på den samtida engelska parnassen en alldeles behärskande ställning, i långvarighet jämförlig kanske blott med vad Victor Hugo varit för Frankrike. (källa)
2. Suran beskriver hur Gud låtit de folk och riken gå under som gått för långt "i sitt trots på jorden" och som "störde ordningen och spred överallt sedefördärv" (vers 11–12), såsom antikens egyptier och folket i Ubar (Iram). Den varnar dem vars "kärlek till pengar" inte känner några gränser och som ser med ringaktning på de nödställda och föräldralösa (vers 17–21). De rättfärdiga, vars själar "har kommit till ro" (vers 27), lovas däremot en plats i paradiset. I den sista versen talar Gud direkt till den rättfärdige på den Yttersta dagen: "Stig in i Mitt paradis!". (källa)
3. Elisabeth tillhörde klostret Schönau i Nassau, och gjorde sig känd för en mängd visioner, i vilka hon såg scener ur den bibliska historien och mottog gudomliga uppenbarelser. Bland annat utbyggde hon legenden om de elvatusen jungfrur med fantastiska drag. Hon vände sig även mot tidens sedefördärv och ingrep i viss mån i de politiska påvestriden, troligen påverkad till detta av sin bror Ekbert, som var abbot i benediktinklostret Schönau. Brodern har även nedtecknat hennes historia och redigerat hennes uppenbarelser. (källa)
4. Bebel blev 1497 lärare i poesi och vältalighet vid Tübingens universitet. Han stod i vänskapsförhållande till Erasmus och Reuchlin samt gällde för en av sin tids lärdaste latinare. Kejsar Maximilian utnämnde honom 1501 till poeta laureatus. Bebel blev en nagel i ögat på det gamlas anhängare genom sina fritänkaråsikter och den bitande kvicka form, i vilken han klädde dem. Bland hans arbeten märks Ars versificandi samt Facetiæ (1506, med vassa angrepp på prästerskapet och delvis betänkligt "vågade" berättelser), Triumphus Veneris (6 böcker på hexameter, 1509, en skarp satir på tidens sedefördärv) och Proverbia germanica (ny bearbetning 1879). Georg Wilhelm Zapf skrev hans levnadsteckning, Heinrich Bebel (1802). (källa)