Senatsbeslut Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet senatsbeslut

1. Julius Caesar fråntog senaten det mesta av dess verkliga makt, och höjde även antalet medlemmar ännu en gång till 900, men de återställdes till 600 av kejsar Augustus. Augustus valde även att (till namnet) dela makten mellan senaten och sig själv, och dess makt ökade igen då den romerska folkförsamlingen försvann och senatsbesluten därmed erkändes som lag under efterträdaren kejsar Tiberius. Under denna tid blev senatorerna ett särskilt stånd (ordo senatorius) med krav på en förmögenhet om minst en miljon sestertier. Dock minskade senatens makt successivt under kejsartiden, dels genom kejsarnas ökade makt och dels genom det romerska riddarståndets nya civila och militära karriärmöjligheter. (källa)
2. Ämbetstiden var enligt sakens natur inskränkt till den tid, som uppdragets utförande krävde, och fick ej överstiga sex månader. Diktatorn utnämndes av en konsul (eller konsulartribun), vanligen på grund av ett senatsbeslut. (källa)
3. Mot slutet av republiken blev komitierna, som huvudsakligen var sammansatta av den lägre huvudstadsbefolkningen, en tummelplats för lidelsefulla partistrider. Den dömande befogenheten övergick efter hand (från 149 f.Kr.) på stående brottmålsdomstolar och upphörde under Augustus, den lagstiftande bestod, om än inskränkt, till Tiberius' tid, då senatsbeslut eller kejserlig förordning trädde i stället för "lag", liksom Tiberius till senaten överlämnade valen av de gamla republikanska ämbetena. Som tom ceremoni förekom komitier ännu i 3:e årh. e.Kr. Komitierna var av tre slag. (källa)
4. Man skiljer mellan jus civile i äldre mening (även jus Quiritium) och jus honorarium. Jus civile i denna betydelse var den gamla, strängt nationella rätten, som utvecklats i en tid då det romerska samhället alltjämt befann sig på ett primitivt stadium. Denna jus civile var avsedd endast för de romerska medborgarnas inbördes affärer utan hänsyn till främlingar eller till en mera utvecklad handel. Denna gamla nationella rätt var stel och trångt begränsad, men utgjorde ändå historiskt sett grundvalen för den romerska rättens utveckling. Till jus civile hörde sedvanerätt, folklagstiftning (senare ersatt av senatsbeslut och kejserliga författningar) samt vissa i rättstvister avgivna utlåtanden av rättslärda. (källa)