Sensträng Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet sensträng

1. Då en lekman betraktar en hardingfela slås han nog mest av de rikliga dekorationerna. Resonanskroppen har en så kallad rosning, målade mönster, snäckan är formad som ett lejonhuvud och greppbräda, stämskruvar och stränghållare har inläggningar av pärlemor. Den vana betraktaren av fioler ser dock ett antal andra skillnader som är viktigare för de speltekniska egenskaperna. Hardingfelan har en kortare hals och därmed en kortare stränglängd (mensur) än en vanlig fiol (norska flatfela), vilket gör grepp och intonation annorlunda. Vidare har hardingfelan 4-5 resonanssträngar som ligger under greppbrädan och sålunda inte är möjliga att spela på. Dessa klingar dock med då spelmannen spelar den ton som resonanssträngen är stämd i. Slutligen är spelsträngarna tillverkade av senor och spunna med silvertråd över alternativt halvspunna (lindningen kring senan är inte tät utan gjord med glipor på någon millimeter mellan varven). Hardingfelan har dessutom ett flackt stall, vilket underlättar spel på flera strängar samtidigt. Resonanssträngarna, sensträngarnas egenskaper samt det faktum att de oftast stäms ett tonsteg högre än på en vanlig fiol, ger hardingfelan en mycket karakteristisk spröd klang. Slutligen har locket vanligtvis en annan välvning (plattare) än fiolen och f-hålen är inte skurna i välvningen som på fiolen utan med en skarp kant vilket gör att man kan se igenom hardingfelan om man tittar genom något av f-hålen från sidan. (källa)
2. Liksom hos andra stråkinstrument har strängarna historiskt varit sensträngar (egentligen tillverkade av djurtarmar). Åtminstone den lägsta strängen är alltid omspunnen med någon metall eftersom den annars skulle bli alldeles för tjock. Moderna kontrabassträngar görs med stål- eller syntetkärna och är omspunna med olika lager av metalltråd. Något olika typer av strängar används för stråk- och pizzicatospel. (källa)
3. Ett eventuellt samspel mellan till exempel kithara och aulos skulle inte heller vara någon enkel uppgift då ljudet från auloispelarens rörblad torde ha vida överröstat ljudet från kitharans sensträngar. En annan svårighet vid spel av två par auloi är det faktum att de oftast var tillverkade av ben eller vass: ingen pipa var den andra lik med andra ord, och samstämning kan ha varit mycket svårt att genomföra. Någon direkt allmängiltig standard för tonhöjd existerade heller inte, först under hellenistisk tid bör professionella instrumentmakare ha uppkommit, och även för dessa skulle en industristandard ha varit svår att skapa och upprätthålla. (källa)
4. Gitarren fick genomslag i flera länder, och konkurrerade ut lutan, efter att den försågs med sex enkelsträngar år 1790, och med dagens stämskruvar av stjärnhjulsprincip år 1810. Måtten på den moderna klassiska gitarren (även känd som spansk gitarr) fastställdes av Antonio Torres Jurado (1817-1892), som verkade i Sevilla på 1850-talet. Gitarren fick nylonsträngar år 1946. Dessförinnan användes bland annat sensträngar, som trots namnet inte tillverkades av senor, utan av tarmar. (källa)