Signatärmakt Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet signatärmakt

1. Barnkonventionen stadgar att alla signatärmakter skall genomföra lämpliga åtgärder för att förhindra att barn utnyttjas för pornografiska föreställningar och i pornografiska framställningar. (källa)
2. Åland är helt demilitariserat, vilket innebär att ingen militär personal får uppehålla sig där och inga befästningar får byggas. Ålänningarna är också befriade från värnplikt. Demilitariseringen är ett resultat av Rysslands förlust i Krimkriget 1854 till 1856. Vid Parisfreden (1856) skapades Ålandsservitutet som garanterar att militära installationer inte får anläggas på Åland. År 1914 gav signatärmakterna England och Frankrike det då allierade Ryssland tillstånd att befästa Åland. 1921 slöts en ny konvention som innebar att Finland bekräftade det befästningsförbud som Ryssland deklarerade 1856. I ett nytt avtal mellan Finland och Sovjetunionen 1940 och vid och efter fredsfördraget i Paris 1947 och 1948, samt i ett avtal mellan Ryssland och Finland 1992 har Ålands demilitarisering bekräftats. (källa)
3. I Parisfreden 30 maj 1814, den så kallade Första Parisfreden, som följde på sjätte koalitionskriget, bestämdes (i artikel 32) att de åtta makter som undertecknat fredsfördraget ("signatärmakterna") tillsammans med övriga furstar och stater som deltagit i kriget mot Napoleon, skulle fortsätta förhandlingarna i de frågor som skjutits upp i Paris, och vidta de åtgärder som nödvändiggjordes av upplösningstillståndet i Europa efter 1813-1814 års krig. Förhandlingarna skulle ske på en kongress i Wien av deltagande makters ombud. De åtta signatärmakterna var Österrike, Ryssland, Storbritannien, Preussen, Frankrike, Spanien, Portugal och Sverige. Totalt deltog ungefär 200 stater, inklusive många små stater. (källa)
4. Det indiska opiet exporterades då huvudsakligen till Kina, som förbrukade stora kvantiteter. År 1767 var exporten dit endast 200 kistor, men opiumförbrukningen steg sedan mycket snabbt trots alla förbud, stränga straff (dödsstraff för 3:e resan) och illustrerade folkskrifter, som framhöll opiummissbrukets olyckliga följder. Brittiska Indiens vinst på den stigande opiumhandeln med Kina var för stor för att de ledande männen i Indien skulle låta denna handel gå förlorad, eftersom den var deras förnämsta inkomstkälla. Införselförbudet ledde till storskalig smuggling. Kinesiska regeringen lade slutligen 1839 hos britter i Kanton beslag på 20,000 kistor opium, som brändes upp. Detta gav upphov till det så kallade opiumkriget mellan Storbritannien och Kina. Britterna uppnådde sina mål: flera kinesiska hamnar öppnades och opiuminförseln släpptes fri. Denna uppgick sedan till omkring 6 miljoner kg årligen. När Kina inte kunde utestänga opium från Indien, påbörjades opiumodling inom landets egna gränser, och stora mängder, 12-13 miljoner kg, producerades årligen. Under början av 1900-talet gjorde Kinas regering, särskilt de liberala "ungkineserna" som genom revolution och republikens införande kom till makten, stora ansträngningar för att hindra opiumproduktionen och opiummissbruket. På en internationell "opiumkongress" i Haag 1912-1913 deltog 12 länders representanter. De enades i stort sett om att upphöra med all opiumhandel med Kina så snart den indokinesiska handeln upphörde, och en konvention antogs där signatärmakterna förpliktade sig att kontrollera råopiehandeln, minska antalet import- och exportplatser samt hindra eller åtminstone övervaka utskeppning till länder, som förbjudit eller inskränkt exporten av drogen. I maj 1913 fick det brittiska parlamentet veta att regeringen beslutat att stoppa opiumhandeln för gott. (källa)