Vad betyder och hur uttalas sittdemonstration
Sittdemonstration uttalas sitt|de|monstr|at|ion.
Ordformer och varianter av sittdemonstration
Singular
- sittdemonstration
- obestämd grundform
- sittdemonstrations
- obestämd genitiv
- sittdemonstrationen
- bestämd grundform
- sittdemonstrationens
- bestämd genitiv
Plural
- sittdemonstrationer
- obestämd grundform
- sittdemonstrationers
- obestämd genitiv
- sittdemonstrationerna
- bestämd grundform
- sittdemonstrationernas
- bestämd genitiv
Sittdemonstration är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet sittdemonstration
Efterkrigstidens fredsrörelse i Storbritannien inriktades till en början framförallt på upplösningen av det brittiska imperiet och motstånd mot imperialismen i USA och Sovjetunionen. Antikärnvapenrörelsen i början av 1950-talet var i början inriktad på små kommittéer för direkt aktion (och organiserade 1958 den första av Aldermastonmarscherna. DAC gick senare samman med den större Kommitté 100 (United Kingdom) som var inriktad på civil olydnad i form av sittdemonstrationer i centrala London och vid kärnvapenbaser runt om i Storbritannien. Vietnam Solidarity Campaign anordnade flera mycket stora och våldsamma demonstrationer mot Vietnamkriget. Fredsrörelsen kom senare att domineras av fredslägerrörelsen.
Spaniens nationella polisstyrkor utökades fram till 1 oktober till minst 16 000. Under valdagen skedde sammandrabbningar mellan väljare (som gjorde passivt motstånd under sittdemonstrationer) och polis vid ett antal vallokaler i bland annat Barcelonaregionen. Över två miljoner katalaner röstade, trots att röstandet stördes helt eller delvis vid över 300 vallokaler. Fastän över 800 skadade ansåg Spaniens regering att polisen endast utfört proportionerligt våld. Ledande politiker inom EU uttalade sig försiktigt angående polisinsatserna och såg det hela som en inre spansk angelägenhet, men oppositionspolitiker från ett antal europeiska länder var hårdare i sin kritik av vad de såg som spansk polisbrutalitet.
