Sjunga Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet sjunga

1. När en fågel sjunger producerar den ett läte som är ämnat att fungera som kommunikation. Det vill säga att sången är en signal till fågelns artfränder. Många arter har en hel repertoar av sångtyper, där varje sångtyp består av en uppsättning fraser som i sin tur delas upp i stavelser som i varje fras har en specifik ordning. (källa)
2. Ordet psalmer (väckelsesång) kommer från grekiska språket och används om psalmerna i Psaltaren i Bibeln. Dessa sjöngs i synagogan och även i den tidiga kyrkan. Så småningom började man parafrasera psalmerna från psaltaren och i takt med att dessa blev friare och friare uppstod det vi idag kallar psalmer. (källa)
3. fornhögtyska galdar eller galstar) kallades under fornnordisk tid en trollsång som bland annat hörde till sejden, som oftast sjöngs av kvinnor. Ordet är avlett från verbet gala, vilket antyder att galdern möjligen sjöngs med hög och gäll stämma. Galen (också en avledning från gala) kallades den som fått sinnet förvrängt av en galder. (källa)
4. Vissa bildar inte garageband/källarband för att bli berömda, utan för att de tycker om att spela musik, sjunga och vara med vännerna. Många berömda grupper har börjat som garageband, till exempel Metallica som även haft referenser till sina rötter under åren i garaget, med album som Garage Days Re-Revisited och Garage Inc. (källa)
5. Manskör för de sångare som passerat målbrottet och sjunger tenor eller bas. (källa)
6. I de norra delarna av grönfinkens utbredningsområde är den en av de tidigaste fåglarna av börja sjunga om våren. Dess utdragna "knarr" hörs ibland redan under varma vårvinterdagar. (källa)
7. Under gudstjänsten kan det förekomma flera sjungna moment: Introitus, Kyrie, Gloria, Laudamus, Credo, Sanctus, Agnus Dei och Benedicamus, dessa är de klassiska satserna i de stora musikaliska mässorna. I Svenska kyrkan sjungs dessutom psalmer ur den svenska psalmboken. (källa)
8. Härmsångaren förekommer främst i lummig lövskog med undervegetation av hägg, hassel och slån, gärna lite fuktig och av parkliknande karaktär. Men den häckar även i alkärr och exempelvis i renodlad björkskog med risig undervegetation, gärna angränsande till en vassjö. Den föredrar att sitta högt uppe i ett träd och sjunga vilket den gör under dygnets ljusa timmar. Den blir könsmogen efter ett år och den huvudsakliga häckningsperioden är från maj till juli. Den bygger ett välbyggt skålformat bo av kvistar, strån, löv och gräs som den placerar lågt i träd eller buskar. Honan lägger 4-6 rosafärgade ägg med svarta prickar. Äggen ruvas av båda föräldrarna i 13 dygn. Juvenilerna blir flygga efter 13 dygn. Härmsångaren känner lätt igen ett gökägg och kastar ut det ur boet. Den lägger bara en kull per häckningssäsong. (källa)
9. I äldre svenska texter kan man stöta på personböjningssuffix också på imperativen. Suffixet -om markerade första person plural, det vill säga att uppmaningen riktade sig till en grupp individer i vilken talaren inkluderade sig själv. Former som sjungom och väntom betydde alltså vad som i dag kan uttryckas som 'Låt oss sjunga!' respektive 'Låt oss vänta!'. Ändelsen -en var livskraftig längre och markerade andra person plural, det vill säga en uppmaning till flera individer, där talaren inte inkluderade sig själv bland de uppmanade. Här används i dag samma form som för singulära subjekt. Det sammanhang i vilket en imperativfras yttras får nu förtälja om uppmaningen riktar sig till en eller flera. I ännu äldre svenska var ändelsen för imperativ andra person plural -er, till exempel sjunger, vänter (sjungen och vänten var däremot presens indikativ-ändelser). Detta levde kvar i bibelöversättningar till och med 1917 års kyrkobibel. (källa)
10. Den första svenska evangeliska jordfästningsordningen stadfästes i Olaus Petris handbok 1529. Den hade ur den medeltida ordningen endast behållits jordfästningen och likvigningen. Likvigningen där prästen välsignade den nyss avlidne, som efter reformationen kom att kallas utläsning, förbjöds i kyrkoordningen 1686, men övertogs i stället av lekmän. Den följdes därefter av likvakan, som förbjöds genom kyrkolagen 1686, då den ansåg ofta urarta till dans och lekar där öl och brännvin serverades. Den kom dock att leva kvar i seden att "sjunga ut lik". I äldre tid skottades ofta graven igen under psalmsången. Under 1600-talet blev likpredikningar vanliga, de ersattes senare av griftetal, vilket dock aldrig blev obligatoriskt. År 1686 bestämdes att de som kristligt levat skulle ärligen och på behörigt sätt still graven befordrade vara. Det fastställde även att jordfästningen skulle förrättas av präst i svenska kyrkan (senare fick vissa religiösa samfund rätt att själva begrava sina döda). Begravning fick endast ske på för ändamålet avsedd begravningsplats. Förlust av hederlig begravning blev ett straff. Man skilde mellan neslig begravning (för vissa grova brottslingar) och stilla begravning utan sång och klockringning och med förkortad ritual (för vissa brottslingar, odöpta barn och för dem som begått självmord). Kyrklig begravning var fram till 1926 obligatorisk för medlem i svenska kyrkan, då möjlighet öppnades för borgerlig begravning. (källa)