Skäggdopping Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet skäggdopping

1. Skäggdoppingen brukar delas in i tre underarter.
2. Skäggdoppingen häckar i större vassrika, tämligen djupa sjöar med en öppen vattenyta på minst två hektar. Den häckar även i vegetationsrika havsvikar i bräckt vatten. Vintertid förekommer de utmed kusten, på stora isfria sjöar, dammar och stora floder. Skäggdoppingen uppträder ofta mycket öppet på häckningsplats och tillbringar mycket tid simmande, väl synlig på öppna vatten.
3. Skäggdoppingen dyker efter föda och är ofta under vatten i 15–20 sekunder. Den lever främst av småfisk, upp till 12 cm stora, men tar även vatteninsekter, grod- och kräftdjur. Den äter också sina egna fjädrar. Orsaken till detta fenomen är omdiskuterat men man tror att fjädrarna underlättar matsmältningen. Precis som hos exempelvis ugglor bildar fjädrarna klumpar tillsammans med fiskben och skalrester, som är osmältbara och som fågeln sedan spyr upp. Fjädrarna kan också hindra vassa fiskben från att tränga ned och skada tarmen.
4. Skäggdoppingen har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population. Utvecklingstrenden bedöms som positiv varför arten inte anses hotad utan kategoriseras av IUCN som livskraftig (LC).
5. Skäggdoppingens utbredning i Sverige har fluktuerat. 1858 skrev Sven Nilsson att den främst förekom i södra Sverige och att den förekom sällsynt i mellersta Sverige, så långt norr ut som till Östergötland. 1926 skrev Alfred Brehm att "skäggdoppingens utbredning i Sverige har under de senaste femtio åren avsevärt utvidgats" och han skriver att den vid denna tid häckade så långt norr ut som Gästrikland. Einar Lönnberg spekulerade i början av 1900-talet om att ökningen i Sverige och i andra västeuropeiska länder berodde på att det under 1860-1880 i södra Sibirien och Turkestan torrlades ett stort antal sjöar. Sett över de senaste 30 åren har det svenska beståndet minskat i antal, men ökat igen de senaste tio till 15 åren. Beståndet anses vara livskraftigt och arten är därför inte upptagen på Artportalens rödlista över hotade arter.
6. Skäggdoppingen har tidigare även kallats "stordopping" och vitstrupig dopping. Den har även haft flera dialektala namn som "silkesand" i Skåne och Småland, "doppnäbb", "ålkråka" (vilket den delar med storskarven), "kusk" och "muga" i Sörmland, "döpare" i Närke, "lomand" i Värmland och "fiskand" i Östergötland.
7. Doppingars täta fjäderdräkt, speciellt de mjuka, silverglänsande bukfjädrarna var länge eftertraktat på exklusiva klädesplagg, åtminstone sedan medeltiden. Utskurna befjädrade skinnbitar applicerades som utsmyckning på främst kragar och manschetter, speciellt på damkläder. De användes även till muffar. Det dialektala namnet "silkesand" i Skåne och Småland är en direkt koppling till detta bruk. Doppingarna jagades sällan som föda utan nästan enbart för "doppingpälsen". Dock påverkade inte jakten artens populationstrend i större utsträckning förrän på 1800-talet då fjäderprydnader av alla sorter blev högsta mode över stora delar av Västvärlden. Den intensiva jakten som följde drev flera populationer i centrala Europa och Storbritannien till gränsen av regional utrotning. Detta ledde i sin tur till fridlysning på flera platser vilket förmodligen räddade arten i Europa. Trots detta utbredda och bruk förekommer det ingen utbredd mytologi, symbolism eller berättartradition kopplade till skäggdoppingen. (källa)