Skärgårdsbo Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet skärgårdsbo

1. Under 1600- och 1700-talet var jakten i Sverige en dragkamp mellan privilegierade jägare - kungen och adeln - och de oprivilegierade jägarna - de jordägande bönderna. Alla andra t.ex. präster, knektar, daglönare, klockare hade inte rätt jaga. 1664 års jaktstadga innebar ytterligare begränsningar för oprivilegierade jägarna - där jakten på fågel blev olovlig, med undantag av skärgårdsborna som fick behålla rätten till sjöfågeljakt. Under 1700-talet kom vissa förändringar och moderniseringar, men processen gick långsamt. År 1702 fick allmogen rätt att bära och bruka skjutvapen för "odjurs" bekämpning. År 1767 fick invånarna i norrlandslänen rätt att jaga älg med skjutvapen och den riktiga stora förändringen kom år 1789. (källa)
2. Skräntärnans repertoar utgörs av några karaktäristiska barska, något hägerliknande kraxande läten. När föräldrar, ungar och gamla fåglar möts hörs ett utdraget ra-ra-ra-ratschau. Detta sker i samband med en bugning på marken eller i luften. Fåglarna lockar i flykten med ett ljudligt, djupt skrovligt kree-ark!. Skärgårdsbor brukar säga att den ropar Kraakatau!, vilket rätt väl beskriver lätet. Vid fara låter skräntärnan höra ett upprepat rara-ra, och den attackerar andra tärnor med ett skrarpt graap. Ungfåglarnas tiggläte består av ett genomträngande kli-vi, eller iih. (källa)
3. Ett annat problem som uppstod för spritpolisen var helt enkelt erfarenhet, många av smugglarna var skärgårdsbor och väl bekanta med alla kryphål i skärgården, där de kunde rusa fram i sina båtar i kolsvarta nätterna med 30 knops fart där sjökortet kanske utvisade grunt vatten, men de kände varenda sten och grundklack. Detta gjorde att även om spritpolisen fått låna en båt som kunde hålla jämn fart med smugglarna innebar detta inte att de kunde fånga dem, då polisen inte ville riskera att gå på grund med någon annans båt. (källa)