Skogsbygd Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet skogsbygd

1. Tak- och väggspån klövs förr med yxa och spånhuggning var ofta en inte obetydlig inkomstkälla för skogsbygdernas människor. Spåntak finns ofta på kyrkor men användes även på andra statusbyggnader. Även utvändiga gavlar och långskepp kan vara klädda med spån. Stav- eller kyrkspån är vanligen cirka två centimeter tjocka i nederänden av ek eller furu. De är ofta tio till tolv centimeter breda och 35 till 50 centimeter långa. I senare tid har man ibland, för att spara virke, kluvit spånen med såg och på det sättet fått ut två spån ur varje bit. Den sågade ytan spikas i så fall nedåt. (källa)
2. En träkyrka är en kyrkobyggnad uppförd i trä. De första kyrkor som byggdes i Skandinavien var träkyrkor och det finns få lämningar kvar från dessa. De tidigaste kyrkorna förstördes ofta av brand, eller röta i de fall trävirket hade kontakt med jorden (palisadkonstruktioner). Från 1000-talet och framåt ersattes de ofta av stenkyrkor som byggdes med hjälp av hantverkare från Tyskland, Frankrike och England. I främst Götalands skogsbygder finns ett antal högmedeltida träkyrkor bevarade och i Norge flera stavkyrkor från 1100–1300-talen. Nya träkyrkor och kapell har tillkommit alltsedan medeltiden och framåt. (källa)
3. År 1542 gjorde bönderna i Småland, under ledning av Nils Dacke, uppror mot Gustav Vasas regim. Revolten kallas Dackefejden - något milt antagligen, jämfört med det inbördeskrig mot kungen som det egentligen var. Revolten spred sig snabbt över Småland, Öland, skogsbygderna i södra Östergötland och skogsbygderna i östra Västergötland. Städerna Kalmar och Jönköping förblev dock i kungamaktens händer. De flesta borgarna i städerna stödde Dacke men truppkoncentrationer av Gustav Vasas legoknektar gjorde att de förhöll sig lugna. Kalmar utsattes för en blockad på land- och sjösidan men sjöbevakningen var inte så stark att den helt kunde hindra in- och utförsel via vattnet. (källa)
4. I början på 1930-talet blev det hårdare tiden för de som skulle försörja sig på skogsarbete. Priserna pressades nedåt för både huggare och körare i den mån det fanns något arbete. Många bönder som hitintills lyckades behålla sina gårdar kunde nu inte längre klara räntor och skatter. Gårdarna såldes till skogsbolagen mot löfte att få bo kvar som arrendatorer med företrädesrätt till det arbete som kunde yppa sig i bolagsskogarna. De självägande böndernas antal minskade ytterligare och bolagens makt över skogsbygdens folk ökade i samma grad. Rena nöden grinade i de gistna gårdarna. (källa)
5. De första inflyttade finsktalande till den dåvarande västra rikshalvan var skogsfinnar från Savolax i den dåvarande östra rikshalvan. De började komma som svedjejordbrukare från senare delen av 1500-talet till skogsbygder i södra Norrland och Mellansverige. En del flyttade också vidare till Hedmark fylke i Norge. (källa)
6. Högmossar ha varit talrikt förekommande i Sverige liksom i övriga delar av nordvästra Europa under hela postglacialtiden. Dock har de vid och efter den klimatförändring (till det kallare), som inträffade ungefär 2 500 år före vår tid, i hög grad tilltagit i omfång och talrikhet. Vissa delar av Sverige samt än mera det atlantiska klimatområdet, till exempel nordvästra Tyskland, måste genom de väldiga försumpningar som då inträffade ha fått sin landskapliga fysionomi avsevärt förändrad. I Sverige finns högmossar framför allt i de södra och mellersta kalkfattiga skogstrakterna: småländska höglandet, Älvsborgs län, Östergötlands och Närkes skogsbygder, mellersta Sveriges bergslag, Värmland och sydvästra Dalarna. Däremot är högmossar sällsynta eller saknas fullständigt i Norrland samt i de södra kalkrika provinserna, som södra Skåne, Gotland och Öland. (källa)
7. Högarp har en någorlunda sammanhållen bymiljö med en prägel typisk för äldre tiders skogsbygder i södra Sverige, med åkrar med stenblock, åkerholmar, rösen och odlingsterrasser, som kantas av stenmurar och gärdesgårdar. Jordbruket i Högarp moderniserades inte under början av 1900-talet i den utsträckning som var vanlig i Sverige. Åkrarna behölls små och har behållit odlingsrösen och åkerholmar från det äldre odlingslandskapet. Kvar finns slåtterängar och hagmarker med hamlade träd, framför allt lind och ask. (källa)
8. De fredligare förhållandena medförde att utvecklingen i landskapet kunde ta fart igen. Jordbruket effektiviserades och var i mitten av 1800-talet ett av landets mest effektiva. Samtidigt förblev landskapet i mångt och mycket väldigt provinsiellt och fattigt, särskilt de inre skogsbygderna. Erosion och sandhedar m.m. gjorde att även stora delar längs kusterna var oattraktiva och emigrationen var påtaglig långt in på 1900-talet. (källa)
9. Enligt Heimskringla regerade Erik Emundsson över Dalsland, Västergötland, Bohuslän och Värmland i slutet av 800-talet. Harald Hårfager ska dock ha erövrat allt land väster om Göta älv och Vänern, inklusive Värmland i samband med att han enade Norge. Tidpunkten för när Dalsland blev svenskt är osäker men det bör ha skett före år 1000. Hundra år senare hävdade Magnus Barfot åter de norska anspråken på Dalsland men Inge den äldre vägrade godkänna dessa krav och strider uppstod. Magnus brände och härjade i de dalsländska och värmländska skogsbygderna och fortsatte över Vänern till Kållandsö där han byggde en enkel fästning. Sedan Magnus lidit flera nederlag slöts fred under trekungamötet i Kungahälla 1101. Magnus gifte sig då med Inges dotter Margareta Fredkulla och ska ha fått Dalsland som hemgift. Men Magnus dog redan 1103 och Norge förlorade Dalsland. (källa)