Skogstrakt Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet skogstrakt

1. Gataskogen är ett skogsområde strax norr om Hummelsta i Tillinge socken i västra delen av Enköpings kommun, inte långt från gränsen till Västmanland. Skogen har historiskt definierats som en skogstrakt vid gränsen mellan Uppland och Västmanland. (källa)
2. Högmossar ha varit talrikt förekommande i Sverige liksom i övriga delar av nordvästra Europa under hela postglacialtiden. Dock har de vid och efter den klimatförändring (till det kallare), som inträffade ungefär 2 500 år före vår tid, i hög grad tilltagit i omfång och talrikhet. Vissa delar av Sverige samt än mera det atlantiska klimatområdet, till exempel nordvästra Tyskland, måste genom de väldiga försumpningar som då inträffade ha fått sin landskapliga fysionomi avsevärt förändrad. I Sverige finns högmossar framför allt i de södra och mellersta kalkfattiga skogstrakterna: småländska höglandet, Älvsborgs län, Östergötlands och Närkes skogsbygder, mellersta Sveriges bergslag, Värmland och sydvästra Dalarna. Däremot är högmossar sällsynta eller saknas fullständigt i Norrland samt i de södra kalkrika provinserna, som södra Skåne, Gotland och Öland. (källa)
3. Badelundaåsen öster om Västerås sträcker sig från Nyköping i söder till Siljanstrakten i norr. Längs åsen gick en av järnålderns viktigaste handelsvägar. När vikingatidens människor färdades mellan jordbruksbygderna vid Mälaren till skogstrakterna i norr följde man vägen på Badelundaåsens krön. Vid Badelunda möttes landvägar och vattenleder och platsen vid Anundshög blev en viktig knutpunkt. Badelundaåsen och Anundshögsområdet ligger cirka fem kilometer öster om centrala Västerås och är ett av Sveriges största fornlämningsområden. Längs åsen finns många olika typer av gravar och boplatser från järnålder och vikingatid. (källa)
4. I Sverige häckar två underarter av järpe, bonasia i södra delen och griseonota i norra. Arten förekommer från Småland till Lappland, dock inte i fjällen. Den är talrikast i Norrlands skogstrakter. Järpen är den minsta arten av skogshöna i Sverige. (källa)
5. Klykstångskåtan är känd från så gott om hela det samiska området, från Kolahalvön till Dalarna, där Linné beskrev en sådan i Äppelbo 1734. Den har dock framför allt använts i skogbeväxta fjälldalar eller i rena skogstrakter, eftersom de tunga stängerna vanligen inte förts med på flyttning utan huggits på plats. (källa)
6. Midsommarblomster är ganska vanlig i Norden och återfinns vanligtvis i skogstrakter från norr till söder i hela Sverige. I fjälltrakterna växer den ofta i ängsbjörkskogar och på högörtsängar. (källa)
7. Riporna är alla specialiserade att leva i kallt klimat och vistas i öppna biotoper, som hedar och skoglösa fjäll, men drar sig vintertid ned till busk- och skogstrakter. Riporna lever i par och uppehåller sig mest på marken, där de söker sin föda som utgörs av bär, knoppar, späda blad och frön. På vintern utgör björkknopp den huvudsakliga födan. Ungarnas föda består till stor del av insekter. Hos fjällripa och vitstjärtad ripa tar endast honan hand om ungarna, vilket är vanligast hos skogshöns, medan dalriporna delar på uppgiften. Alla tre arter lägger sitt bo direkt på marken. (källa)
8. Berguven trivs i bergiga skogstrakter, på stupande bergsbranter och klippiga skärgårdsöar och kan dagtid ses sitta stilla på något undangömt ställe. Trots att fåglarna förknippas med vildmark förekommer de även i städer och då främst i industriområden eller i närheten av soptippar. Sedan 2005 har exempelvis åtminstone fem par setts häcka i centrala Helsingfors. (källa)
9. Begreppet Romboland (rymligt, öppet land) står för skoglöst slättland, och användes i Dalarnas skogstrakter för landskapets södra delar, samt delar av Västmanland och Uppland. Ordet har också stavats Rumboland och Rumböland, varvid invånarna kallats rumbor eller rumboar. Då somliga redan missuppfattat det dalska Ma's (egentligen namnet Mats), kan sammansättningen rumpmas möjligen förklaras. Man kan också misstänka en viss nedsättande illvilja i uttalsförändringen från rumbor till rumpor. (källa)