Skriftställeri Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet skriftställeri

1. I de flesta av dessa tolkningar, särskilt i dem efter Schiller, röjer Törneblad en verkligen beaktansvärd talang och en språkvirtuositet, som på hans tid ingalunda hörde till de vanliga. Men detta slags författarskap gav inte bröd, utan endast vittert anseende. Törneblad måste därför även sysselsätta sig med skriftställeri av helt annat slag, som kunde påräkna uppmuntran av den stora allmänheten. Han författade sålunda en mängd lättare ströskrifter, romaner, satirer, konjunkturskrifter och dylikt, som visserligen köptes och lästes, men också snart glömdes. Sådana var de i Cederborghs stil skrivna romanerna Stora verlden (1812) och Friherre Dolk (1814–1815), som skildrar en i 1700-talets upplysningsfilosofi uppvuxen egoist, vidare Ett splitternytt extraordinärt beskattningsprojekt (samma år, med flera följdskrifter), Försök till ett svenskt critiskt reallexikon... af Benedetto Terzaruolo (3 häften 1813, ofullbordat), Tiden och Bonaparte (1814), Gubben med skåpet (1–3, 1818–1819), Fria tankar om det stockholmska polisväsendet (1819) och många andra. I striden mot Grevesmöhlen deltog Törneblad med iver och utgav jämte Hammarsköld Grevesmöhliana (1815), av vars 6 häften han även författat en stor del. (källa)
2. Av Schleidens icke-botaniska skriftställeri förtjänar att nämnas Schellings und Hegels Verhältniss zur Naturwissenschaft (1844), Über den Materialismus der neuen deutschen Naturwissenschaft (1863), Das Meer (tredje upplagan 1885), Die Rose (1873), Die Bedeutung der Juden für die Erhaltung und Wiederbelebung der Wissenschaften im Mittelalter (1878) samt ett par diktsamlingar under pseudonymen "Ernst" (1858, 1873). (källa)
3. Larra sattes av fadern, som var militärläkare i franska hären, i skola i Paris, där Larra under fem års vistelse hann fullständigt glömma sitt modersmål. Larra studerade juridik i Valladolid och avslutade sina studier i Valencia, varefter han i Madrid ägnade sig uteslutande åt skriftställeri. Larra ingick tidigt äktenskap, som blev olyckligt, och hans kärleksförbindelse med en gift dam blev orsaken till hans självmord. Larra var en lysande begåvning, en humorist och satiriker av första rang, men på botten av hans själ ruvade ett dystert missmod. Lidelsefullt besjälad av rättvisa och patriotism, blev han i bästa mening populär, och hans rykte som en av 1800-talets mest berömda spanska författare är förtjänt. Hans litterära ståndpunkt är den franske nyromantikerns. Som romanförfattare och dramatiker är Larra mindre originell än som kritiker och sedeskildrare genom sina tidskriftsartiklar. Efter fleråriga resor inom Portugal, Frankrike, Belgien och England, där han mottogs entusiastiskt, började han nämligen utgivandet av en serie olika tidskrifter, som El duende satírico, El pobrecito hablador, Revista española med flera, vilka ofta censurerades på grund av skarpa angrepp mot de missbruk, som maktägande, präster eller andra tillät sig. Hans sarkasm var bitande, och hans burleska humor spred löje över personer i framskjuten ställning. Kort efter Ferdinand VII:s död utgav Larra Nadie pase sin hablar al portero, ett skarpt angrepp mot de styrandes rofferier och prästernas inflytande, varefter följde La planta nueva ó El faccioso och La junta de Castel-o-Branco, vidräkning med det absoluta regementet och satir över tidens missbruk. I Los Parateros utvecklar Larra fullt moderna principer i avseende på fångvård med mera, och i Descripción de la Peninsula gav han en god vägledning för kännedom om sitt land. Förutom ett stort antal översättningar från franska och engelska författade Larra en historisk roman, El doncel de Don Enrique el Doliente, dramerna Macías och El conde de Fernán González samt sedekomedin No más mostrador. Colección de articulos de costumbres et cetera i 5 band är av stort intresse. Under titeln Obras de Figaro utkom Larras samlade arbeten 1837, 1884 och även senare. (källa)
4. Lund blev 1761 löjtnant vid Fribataljonen och utmärkte sig följande året i Pommerska kriget. Han blev sedan löjtnant vid hertig Fredrik Adolfs livregemente (sedermera Änkedrottningens livregemente) och 1770 kapten. Under förberedelserna till 1772 års statsvälvning spelade han en viktig roll i Finland, såsom mellanhand åt Sprengtporten, vilket föranledde hans adlande samma år (han tog dock aldrig introduktion på riddarhuset) och skaffade honom befordran till sekundmajor (1774) och premiärmajor. Några år därefter råkade Lund emellertid i en tvist med kommendanten i Lovisa, överste Jacob Gerner, under det han låg i garnison där, och den därav uppkomna, på sin tid beryktade rättegången slutades med, att Lund 1780 av Krigskollegium dömdes till avsättning från sin majorssyssla, utan rättighet att återfå utgivna ackordssummor, vilken dom genom kungens personliga ingripande stadfästes av justitierevisionen. I en förtvivlad ställning begav han sig då till Stockholm och ägnade sig åt utgivandet av en tidning, som var avsedd att under formen av ironi och allegorier reta och såra kungen och hans omgivning, vilka Lund ansåg som upphov till den över honom fällda domen. Det var Dagbladet Välsignade tryckfriheten, som började utges i mars 1781 och med stigande framgång utkom i tre "skockar" till juli 1783. Det var det första egentliga skandalbladet efter revolutionen 1772. Förbittringen var allmän i de styrande kretsarna, men driven av nöden, enligt vad han själv uppriktigt tillstår, fortsatte Lund sitt både fruktade och föraktade skriftställeri med Tryckfriheten den välsignade, utgiven oktober 1783–april 1784. Utom de brännbara artiklarna, vartill även sådana personer som Sprengtporten och Ehrenström i smyg lämnade bidrag, innehöll tidningen även poetiska bidrag, sammanplockade från flera håll eller insända. Även utgivaren framträdde med en poetisk översättning av Héloïses brev till Abélard, efter Popes Eloisa to Abelard, en tolkning som vittnar om en inte obetydlig talang. Som satiriker hade han redan förut framträtt med den versifierade skämtskriften Något af Stockholmslefnaden afskildradt (1781, ny upplaga 1786). Hans ställning blev emellertid alltmer ohållbar, och slutligen nedlade han, betald av Schröderheim, sitt tidningsskriveri. Kort därefter utgav han en kompilation med den braskande titeln Heroiska gerningar, blodiga händelser, présence d'esprit och subordinationsbrott (1785), men försvinner sedan för några år från Stockholm. Enligt egen uppgift erhöll han av kunglig nåd åter den ackordssumma han utgivit för sin majorssyssla och slog sig med dessa medel ned som lantbrukare "på en vild udde vid vida hafvet". En eldsvåda ödelade där hans egendom, och 1791 uppträdde han åter som litteratör. Han började då utge Fragmenter i särskilte ämnen, vilken samling emellertid avstannade med de första arken och i juli 1792 fortsattes med den nummervis utgivna Välsignade tryckfriheten och Tryckfriheten den välsignade. I denna prisade han den nya tryckfriheten, smickrade hertig Karl, men insmugglade här och där jakobinska uppsatser. Tidningen var matt och upphörde redan i oktober samma år. Som prosaförfattare är Lund en bland de originellare under de år han framträdde. Han skriver häftigt och bittert, men på samma gång med flödande känsla och ganska bitande kvickhet. I viss mån påminner han om Thorild, utan att han kan sägas vara hans efterhärmare. (källa)
5. Lindeberg avstod emellertid lika litet från sina teaterplaner som från sitt oppositionella skriftställeri. Bland alstren märks i främsta rummet Bidrag till Sveriges historia efter den 5 nov. 1810 (två band, 1839). Som medarbetare i Aftonbladet var Lindeberg därjämte verksam till 1842. Efter nya avslag på ansökningar om tillstånd att öppna teater i Stockholm följde Lindeberg slutligen, 1842, det av Olof Ulrik Torsslow givna exemplet att utan tillstånd öppna en teater, och då lades inga hinder. (källa)
6. Samtidigt beträder de båda kusinerna sina skilda politiska banor. C.G. stiger allt mer i ministerns gunst genom politiskt skriftställeri och S.E. i folkets genom sitt skönlitterära författarskap. Men Wikingsköldarnas ärelystnad och själviska tävlan visar sig i allt, oaktat deras duglighet och talanger. S.E. stöter sig med katolikerna vilka han skoningslöst angriper och förföljer. C.G. låter sin avundsjuka färga av sig i relationen till sin kusin och hans begär efter Olimpia blir uppenbart. Pater Giordano, katolsk präst i Stockholm och Olimpias biktfader, övertalar henne en dag att S.E. genom sina synder mot kyrkan förverkat sitt liv och befaller henne att med det gift han omtänksamt äger döda sin älskare. (källa)
7. Adelung var 1759 till 1761 gymnasielärare i Erfurt och ägnade sig därefter i Leipzig åt det mest olikartade publicistiska och lärda skriftställeri. Han blev 1787 hovråd och överbibliotekarie i Dresden. Han koncentrerade sina kunskaper på det tyska språket, och trots att han mera var samlare och ordnare än forskare, blev han genom ovanlig strävsamhet och metodisk logik en auktoritet på detta område. (källa)
8. År 1849 anmodades han att inträda i redaktionen av tidningen Bore. Med det uppdraget fortsatte han ett år och föreslog vid sin avgång från tidningen Sohlman till efterträdare, varmed dennes egentliga publicistiska bana började. Från 1857, då Hjärne på anmodan av Hazelius, lämnade en mängd bidrag till Svenska Tidningen, sysselsatte han sig under några år uteslutande med skriftställeri, utgav bland annat: Alexis, ur en afliden students lefnad och handskrifter 1859, Tankar och bilder 1861, samt några översättningar med mera. 1862 kallad till lärare vid Norrköpings lyceum, var han 1863–69 föreståndare för detta läroverk och utgav under denna tid Om litteraturen och dess betydelse som bildningsmedel, samt Skolans hufvudpunkter. (källa)
9. 2010: Svenskt Näringslivs Curt Nicolin-pris för skriftställeri kring svensk näringslivshistoria. (källa)
10. Swahn avlade studentexamen i Kalmar 1896. Han bedrev sedan juridiska och estetiska studier vid Uppsala universitet, där han avlade juridisk preliminärexamen 1896 och kansliexamen 1904. Efter några år i statlig tjänst vid Kommerskollegium och Arméförvaltningens intendentsdepartement ägnade han sig från 1908 uteslutande åt journalistik och skriftställeri. Swahn blev 1911 medarbetare i Stockholms Dagblad och övertog 1917 redaktionen av Hela världen och skribent i Aftonbladet 1920 och från 1921 knuten till Stockholms-Tidningen. År 1927 grundade han och blev verkställande direktör i AB Scriptor, Institut för forskning och kulturell förmedling, i vilket även Ernst E. Areen kom att verka. (källa)