Skådebana Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet skådebana

1. Genrens ursprung kan på forskningens närvarande ståndpunkt knappast sägas vara till fullo utredd. Sannolikt synes emellertid, att den står i förbindelse med den i Italien allt sedan antikens dagar fortlevande klassiska lustspelstraditionen. Sådant maskspelet framträder, då det börjar göra sig bemärkt inom den tidigmoderna tidens konstutveckling, har det knappast några mera märkliga karakteristika att uppvisa. Det torde knappast vara oriktigt, att med den förste av genrens historieskrivare, Alfred Soergel, beteckna maskspelet i sin ursprungliga form som intet annat än en maskeradbal, omfattad av ett mer eller mindre betydande dramatiskt ramverk. Att uppdraga några bestämda gränser mellan maskspelen och övriga vid hoven förekommande arter av kostymupptåg och baletter låter sig inte eller åtminstone endast med svårighet göra. I huvudsak synes emellertid maskspelen ha haft sitt egentliga kännemärke däri, att de i densamma deltagande personerna, efter att ha utfört sin första entré, blandade sig med åskådarna och inbjöd dessa att deltaga i dansen. Emellertid förblev maskspelet inte länge på denna primitiva ståndpunkt. I samband med dramatikens allt rikare utveckling ökades kraven på inre sammanhang och organisk komposition även i fråga om maskspelen. De fragmentariska episoder, som ursprungligen bildat motivet till det hela, ersattes av en genomförd handling, som lät det i genren inneboende dramatiska elementet komma till sin fulla rätt, och den yttre utstyrseln, till en början inskränkt till ett minimum, tillgodogjorde sig småningom alla de tekniska konstgrepp, som stod 1600-talets teater till buds. Sin högsta utveckling uppnådde maskspelet med Ben Jonson. Hos honom möter man en i konstnärligt hänseende verkligt fulländad sammansmältning av maskspelets olika beståndsdelar. Dialog, musik, sång och dans binds av en sinnrikt använd fabel samman till en helhet av ofta betagande verkan. Motiven är vanligen hämtade ur den antika mytologin eller historien, även om handlingen i sina detaljer inte sällan utvecklas oberoende av förebilden. I allmänhet är innehållet till sin karaktär allegoriskt, och vanligen förekommer även allusioner på den tilldragelse, som givit anledning till själva festligheten. Vid sidan av Ben Jonson var även flera andra av Englands mera betydande 1600-talsförfattare verksamma på maskspeldiktningens område. Till och med den vid sidan av Shakespeare främste av dem alla, Milton, tangerade genren i sitt berömda sångspel Comus (uppfört 1634). Visserligen företer detta åtskilliga egenskaper, som avviker från de vanliga maskspelen, men överensstämmelserna är trots detta så stora, att man kan inrangera Miltons lyriska mästerverk bland den engelska litteraturens övriga masques and revels. I teaterhistoriskt hänseende har maskspelet sin största betydelse däri, att det utgör en föregångare till operan. Såväl genom sin blandning av lyriska och dramatiska element som genom sin med tiden allt mera utvecklade dekorationsprakt beredde det marken för denna konstform, som skulle bli dess arvtagare både inom hovkretsarna och hos den stora allmänheten. Med operans utveckling förlorade maskspelet sin popularitet och försvann ganska snart från skådebanorna. Under 1700-talet uppehölls dess tradition endast av de stora balettdivertissementen. (källa)
2. Hos romarna utgjorde dansen i äldre tider en huvudbeståndsdel av de religiösa festerna, vid vilka även högt stående män dansade. På skådebanan idkades dans av histrionerna, som även med livliga åtbörder sökte underhålla åskådarna. (källa)
3. Scendebuten ägde rum 1880 i rollen som den unge markisen i Hvita nejlikan på Stora Teatern, Göteborg. Hon fick därefter engagemang hos Thérèse Elffors 1880-1882, Frithiof Carlberg 1882-1886, vid Vasateatern 1886-1887, hos Mauritz Fröberg 1887-1889 och åter vid Stora Teatern 1889-1890. Hon gifte sig 1886 med skådespelaren August Wahlgren och de uppträdde tillsammans som varietéartister 1890-1897. Därefter var hon vid Lombergska sällskapet 1897-1899, vid Folkteatern, Göteborg 1900-1901, hos Albert Ranft 1901-1903, hos Mille Strömberg 1904-1905, hos Oskar Textorius 1905-1906, hos Albert Ranft 1906-1911, hos Carl Deurell 1911-1912, hos Anton Salmson 1912-1913, vid Södra Teatern 1914-1916, vid Skådebanan 1917-1918, på privat konsertturné 1918-1919 och åter vid Stora Teatern 1919-1920. (källa)
4. Imbert gjorde vid sitt första framträdande stor lycka med poemet Jugement de Paris (1772) och med sina Fables nouvelles (1773). Mindre uppmärksamhet vann hans senare arbeten, bland vilka märks Réveries philosophiques (1778), ur vilken Kexél 1778 till svenska översatte en kvick och skabrös berättelse "Zamaleski" (1781), som han utgav för original, och komedin Le jaloux sans amour (1781, "Den otrogne svartsjuke", 1801), som en tid bortåt höll sig uppe på den franska skådebanan. Imbert översattes rätt flitigt under slutet av 1700-talet, om "Kärlekens villfarelser" (1781), en av Didrik Gabriel Björn gjord tolkning av Imberts Les égarements de Vamour (1776), uppstod till och med en längre polemik, vari Kellgren torde ha deltagit. Imberts Oeuvres poétiques utgavs 1777, Oeuvres diverses 1782 och Oeuvres choisies 1797. (källa)
5. Carlotta Patti studerade först pianospel för Henri Herz i Paris, men ägnade sig sedermera åt sångstudier och debuterade 1861 i New York. Ett olycksfall, som gjorde henne halt, tvang henne snart att överge skådebanan, men som koloratursångerska med ovanligt hög sopran skördade hon lagrar under flerfaldiga konsertresor i Europa (Sverige 1868, Helsingborg 1873), Amerika och Australien. (källa)