Solonummer Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet solonummer

1. Operan utspelar sig i Frankrike i augusti 1572 före och under Bartolomeinatten. Den domineras av ensembler och masscener, vilket är typiskt för Meyerbeers operor. Ensemblerna överträffar med god marginal solonumren och bland dem finns mansseptetten i tredje akten (En mon droit j'ai confiance! J'ai confiance! En mon bon druit j'ai confiance!) som lika gärna kunde ha kommit från den mogne Verdis penna. I fjärde aktens centrala masscen, där katolikerna svär att hämnas på hugenotterna, löftet stäms upp av Saint-Bris och sedan tas upp av kören, finns en hotfull högstämdhet som ger uttryck för ondskan. Sammansvärjningen kröns av att munkar åkallar Gud för de planerade dåden (Pour cette cause sainte, j'obéirai sans crainte). (källa)
2. Wieneroperettens andra guldålder inleddes 1905 med succépremiären på Franz Lehárs Glada Änkan. Det nya låg främst i texten, som från att ha varit idyllisk och oförarglig nu blev både sentimental och naturalistisk. Musiken utvecklades från klämkäck kuplett till större känslosamhet, med inflytande från verismen och romsk och annan folkmusik. Ett större antal solonummer ingick, ofta skrivna direkt för operettens stjärnartister. Representanter för den nya operettstilen var: Franz Lehár med Glada änkan (1905), Greven av Luxemburg (1909), Paganini (1925), Leendets land (1929) och Giuditta (1934). Emmerich Kálmán med Czardasfurstinnan (1915) och Grevinnan Maritza (1924), Leo Fall med Dollarprinsessan (1907), Oscar Straus med En valsdröm (1907) och Sista valsen 1920 samt Jean Gilbert med Kyska Susanna (1910). (källa)
3. La Wally är i sin sceniska och musikaliska uppbyggnad orienterad mot det sena 1800-talet franska operamodell. Det finns även vissa beröringspunkter med verismen. Den förbittrade lidelse som Gellner ger uttryck för i sina båda större solonummer i först och andra akten kan jämföras med Canios eller Beppos i Pajazzo av Ruggiero Leoncavallo. Trots att texten är på italienska, har operan det tyska inflytandet att tacka för den färgstark och rika harmoniken. För att ge en tyrolsk atmosfär återfinns musikaliska egenheter som ländlermelodik och joddling. Den tyska lokalfärgen framstod säkert som exotisk i Italien. Wally (förkortning för Walburga) gömmer sin känslosamhet bakom manlig råhet. I romanen får hon det berömmande smeknamnet Geier-Wally (Gam-Wally) efter att ha klättrat upp i bergen och hämtat en gamunge, som hon sedan skänker till fadern. Wally är en modig och osjälvisk, hämndgirig och sårbar flicka, som faller offer för intriger, men som också anstiftar ett mordförsök. Det unika med kvinnan i Catalanis och Illicas version är att Wally inser att hon själv bär ansvaret för sitt öde och accepterar detta utan självömkan, en hållning som inom verismen annars bara var förbehållen männen. (källa)
4. Varje avsnitt hade en ny programvärd som höll ihop showen och själv bjöd på några solonummer. Bland programledarna fanns Björn Skifs, Gnesta Kalle, Kjell Lönnå, Laila Westersund och Elisabeth Söderström. (källa)
5. När textförfattarna Fritz Löhner-Beda och Ludwig Herzer övertalade Lehár att bearbeta fiaskot Die gelbe Jacke från 1923 och ge operetten en ny chans, såg alla tre en möjlighet att ge tenoren Richard Tauber en ny paradroll som prins Sou-Chong. Redan i den första versionen fanns solonummer för prinsen som "Immer nur lächeln" (Alltid blott visa två läppar som le) och "Von Apfelblüten einen Kranz" (Av äppelblom jag binder en krans). Men det verkliga bravurnumret i den nya versionen kom till under arbetets gång, även om temat funnits där hela tiden. Löhner-Beda upptäckte nämligen uppslaget till "Dein ist mein ganzes Herz" (Du är min hela värld) i partituret till Die gelbe Jacke. Temat fanns i en passage som låg två minuter före det sista ridåfallet, och detta tema utvecklades nu Lehár till en hel sång, som blev Richard Taubers glansnummer. (källa)
6. Mireille är en stjärnopera där titelrollen - med undantag av tredje akten - oavbrutet befinner sig på scenen. Mireille framstår till en början som en naiv bondtös, men som sedan långsamt mognar till stor hjältinna och tar på sig ett tragiskt öde. Hennes solonummer - den graciösa valsariettan samt arian i öknen - understryker den utvecklingen. Vid sidan om Vincents tämligen bleka karaktär är det Mireille som driver handlingen framåt. När hon tar upp kampen med fadern och självuppoffrande försöker hjälpa sin älskade, verkar hennes styrka nästan spränga den lyriska operans gränser. Gounod bevarar dock i sin musik en grundläggande transparent och känslobetonad karaktär, där han aldrig bryter ut i överdramatiserade gester. Mireilles fromhet förstärker den beslutsamhet med vilken hon följer sitt lidandes väg. Det var utan tvekan Gounods religiösa läggning som gjorde att han lät operan sluta med Mireilles frälsning till tonerna av en hänryckande sakral melodi. (källa)
7. I prologen pågår undersökningen efter tre fyrvaktares mystiska försvinnande. Tre officerare vittnar, men någon förklaring ges aldrig. Därefter förflyttas handlingen till fyren, där de tre fyrvaktarna befinner sig. Deras inbördes förhållande är mycket spänt, främst på grund av deras skilda karaktärer och bakgrunder. Arthur är religiös fanatiker, ständigt på sin vakt mot den före detta ungdomsbrottslingen "Torsken". Sandy är vekare och kommer ständigt i kläm. Alla porträtteras i var sitt solonummer, där de berättar för varandra om sitt förflutna. Spöken ut det förgångna tycks nalkas ur dimman över havet. Den religiöse Arthur blir övertygad om att ett apokalyptiskt odjur kommer för att hämta dem, och de rusar ut för att försvara sig mot Den gyllene Kalven eller Antikrist. Fyrvaktarna byts ut mot de tre officerarna. Vi förstår att det är det annalkande skeppet som förväxlas med ett vidunder. Inte heller nu är förklaringen till fyrvaktarnas försvinnande helt godtagbar. Möjligen har fyren stått tom och tillbommad i 80 år, och vi har upplevt spökerierna. Eller också försöker de tre officerarna dölja en för dem pinsam sanning. (källa)
8. Handlingen är i princip densamme som i 1858 års version. I stället för två akter med vardera två scener är den senare versionen i fyra akter. Den reviderade versionen skiljer sig från den första i att den har flera inlagda balettscener, samt några extra karaktärer och musiknummer. Tilläggen berör inte huvudhandlingen men tillför avsevärt till styckets längd. I akt I finns det en öppningskör för herdarna och herdinnorna, och Orphée har en grupp av unga violinstudenter, som säger adjö till honom i slutet av akten. I akt II har Mercure ett solonummer ("Eh hop!"). I akt III har Eurydice ett solo, "Couplets des regrets" ("Ah! quelle triste destinée!"), Cupidon har ett nytt nummer, "Couplets des baisers" ("Allons, mes fins limiers"), de tre domarna i Hades och polismännen är tillagda till resten av de som är involverade i Jupiters jakt på Eurydice, och i slutet av akten fångas Pluton och förs bort av en flugsvärm. (källa)