Spjut Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet spjut

1. Ordet kommer via tyskan ifrån det fornfranska glaive (lans eller spjut), vilket i sin tur kommer ifrån det latinska gladius (svärd). Redan under antiken omtalas att germanerna fäste sina eneggade svärd (saxar) på stänger för att öka deras räckvidd. Ett liknande vapen är även den japanska naginatan, även om glaven liksom en yxa eller ett spjut fästs vid pålen genom en holk, medan naginatan liksom ett svärd eller en dolk fästs vid densamma genom en tånge. (källa)
2. Liksom i Danmark (för även där användes hafnæ som beteckning för en sådan underavdelning) tycks varje hamna haft skyldighet att uppsätta en man. Dessutom ålåg det hamnan att efter ett visst mått bidraga till utrustning och proviant åt manskapet (att utgöra skipvist). Så bestämmes det till exempel i Södermannalagens add. 2, att "skiolder ok suærð, spyut ok iarnhatter" (sköldar och svärd, spjut och järnhattar") skulle vara "hamnu vapn" ("hamna vapen") och att vissa pund fläsk och smör skulle utgå från varje hamna. Hamnan var även uppbördsdistrikt och synes i denna egenskap fortsatt att finnas, även sedan inga skatter utgick efter hamneindelning. Denna indelning tycks för övrigt ha haft betydelse även för utförandet av andra aktiviteter än de som gällde sjökrigstjänst. Så föreskrivs det i Södermannalagens add. 12, att "spitalin skal hafua en span korn aff hvarre hafno". En hel del som rör hamneindelning är fortfarande oklart, och olika skribenter har framfört delvis olika tolkningar. (källa)
3. En harpun är ett spjut som är försett med hulling och som används vid jakten på fiskar eller valar. Med hullingen ska förhindras att bytet glider från spjutet. (källa)
4. Hillebard, spjutyxa, är ett medeltida och tidigmodernt hugg- och stötvapen, bestående av ett 1,5–2,5 meter långt skaft på vilket det var fäst en järn- eller stålklinga kallad bila, upptill försedd med en spjutspets och baktill med en hake. Det är egentligen svårt att dra en klar gräns mellan den tidigt utformade hillebarden och den med stötklingor försedda stridsyxan, men hillebarden hade alltid längre skaft. (källa)
5. Svärdens symboliska värde har alltid varit starkt, och de har i både västerländsk och exempelvis japansk kultur fungerat som kännetecken för ridderlighet, religiositet och social status. Även under 1900-talet har olika militära enheter delat ut svärd till officerare och som förtjänsttecken, trots att de inte längre används på slagfälten. Delvis har det att göra med svärdets styrkor och svagheter. Svärdet har existerat parallellt med stridsyxor, stridshammare och många andra närstridsvapen. Man valde helt enkelt vapen utifrån vilken motståndare man skulle möta. Kraftigare rustningar gjorde dels att man lade mer och mer vikt vid svärdspetsen och dels att man utvecklade större och tyngre svärd. Många av de bilder som finns på folk i rustning som slåss med svärd avbildar juridiska dueller eller romantiska föreställningar. I sluten formation fungerar dock pikar och spjut betydligt bättre. Piken blev tidigt manskapets vapen medan svärdet blev officerarnas vapen. (källa)
6. En hoplit bar harnesk, hjälm och benskydd tillverkat av brons samt en stor sköld, i trä med förstärkningar av brons (kallad aspis/hoplon). Deras beväpning var framför allt spjut avsedda för att sticka motståndaren med. Utrustningen varierade dock kraftigt mellan de olika soldaterna, vissa hade endast råd med läderpansar. De viktigaste delarna av utrustningen var spjutet och skölden, dessa var ju stöttestenarna i falangformationen. (källa)
7. Jaktvapen är de vapen som människan under årtusenden använt under jakt för att tillskansa sig föda. I början jagade man med spjut och pilbåge, senare armborst och snäppen (snäppen var ett kul-armborst för småviltjakt, med kulor av torkad lera). (källa)
8. Ballist – Var byggd som ett stort armborst. De tidigare varianterna var större och användes för att slunga stora stenar, senare användes de främst för att skjuta iväg stora pilar eller spjut, och gjordes då mindre. Även kallad grekisk katapult. (källa)
9. Från stridsvagnen slogs man antingen med någon form av spjut eller sköt med projektilvapen. Vanligen fanns en kusk eller körsven som styrde och en eller två stridande soldater. (källa)
10. Spjut eller lans tillsammans med svärd var ryttarens förnämsta vapen i strid under medeltiden. Spjutet fördes med en hand och kraften i stöten berodde på ryttarens styrka. Ryttarna i Europa hade på 1100-talet fört spjut av samma längd som fotfolket, men under seklet gjordes ryttarelansen längre och tyngre. Fotfolkets spjut var då omkring två meter långa med en diameter av omkring fem centimeter. (källa)