Stavningsregel Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet stavningsregel

1. Rumänska (limba română ), tidigare känt som valakiska eller dakoromanska, är ett östromanskt språk som talas av omkring 24 miljoner människor, främst i Rumänien och Moldavien. Det talas dessutom av minoriteter i ukrainska Bukovina och på Balkan, bland annat istrorumänska i Kroatien. Rumänska är officiellt språk i Rumänien och i Vojvodina. Den officiella formen av moldaviskan, Moldaviens officiella språk, är i skrift identisk med rumänskan, med undantag för en smärre stavningsregel. Rumänska är dessutom ett officiellt språk i Europeiska unionen och i Latinska unionen. (källa)
2. Leopold, som vid denna tid var ledamot av den då blott femton år gamla Svenska Akademien, ville med sin avhandling bland annat bringa reda i hur lånord i svenskan skulle stavas, men även slå ett slag för en mer enhetlig stavning, grundad på samhörighetsprincipen. Enligt Leopold borde lånord anpassas efter svenskt uttal, så att ord som elegance och connaisseur i stället skulle stavas elegans respektive konnässör, och ord som slag och släkt (slägt) borde båda stavas med g eftersom de hör samman etymologiskt. Leopolds idéer stötte på motstånd och mynnade ut i vad som kom att kallas det ortografiska rikstumultet. Leopolds motståndare menade bland annat att det skulle förefalla obildat att stava exempelvis franska ord efter svenskt uttal, men Leopold hänvisade till romarna, som på sin tid hade anpassat grekiska lånord till latinsk stavning utan att det hade ansetts fel. Trots kritiken följdes Leopolds stavningsregler i stort sett när Svenska akademien gav ut första upplagan av sin ordlista 1874. Först 1889, i och med utgivningen av sjätte upplagan av Svenska Akademiens ordlista, reformerades stavningen. Exempelvis ändrades e och q i vissa ord (jernväg, qvarn) till ä och k. (källa)
3. Engelskan, som från denna tid (ca 1100) benämns medelengelska, blandades nu med betydande romanska influenser från franskan. Man ska dock akta sig från att tro att det engelska språket ändrades snabbt, som stavningen indikerar. Det var främst just bara stavningen som ändrades i och med ovana normander som skulle skriva engelska med franska stavningsregler. Det fornengelska språket förändrades gradvis under medeltidens gång. Folket talade engelska medan hovet och den administrativa klassen som följde i spåren av normandernas invasion (präster, skatteuppbärare med flera) talade franska. Denna franska påverkan kom att bestå i drygt tre hundra år tills Englands band med Frankrike definitivt bröts i och med hundraårskriget (1337–1453). Många högre stånds ord lånades in från franskan. Spåren av denna påverkan märks bland annat i ord för mat. En levande hjort heter "deer" (gammalt germanskt ord, besläktat med "djur"), medan hjortkött heter "venison" (inlånat ord från franskan). Lånorden från denna tid är även ord som används i administrationen inom till exempel militären (till exempel lieutenant av franska lieu tenant, "ställföreträdare"), skatteväsendet och det juridiska systemet. (källa)
4. Den första blasoneringen från 1911 är sakligt densamma, men är skriven med den tidens stavningsregler: "Ett framåtvändt älghufvud i silfver på blått fält.". (källa)