Stenbelägga Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet stenbelägga

1. Skador är vanliga, både på deltagarna som kan bli stångade eller trampade, och på tjurarna som ibland faller när klövarna tappar greppet på de asfalterade eller stenbelagda gatorna. Många gånger skapar ovana löpare de största riskerna, då de snubblar och ramlar eller köbildning uppstår framför tjurarna. (källa)
2. I akvariets 31 akvarium presenteras en del av Adriatiska havets fauna och flora. I det första av tre stora akvarier, samtliga nedsänkta i det stenbelagda golvet, lever inhemska arter. Till de arter som finns i de olika akvarierna hör bland annat serilor, oäkta karettsköldpaddor, ålar, humrar, sjöstjärnor, havsanemoner och koralldjur. (källa)
3. Vid 1400-talets slut var Stockholms stads gator stenlagda med ränndalar. Under 1700-talet indelade man ibland gatan i rutmönster ej större än 3 till 4 alnar (180–240 centimeter). Rutindelningen syftade till att stabilisera gatstenen. Rutindelningen användes även dekorativt. Norrbron fick Stockholms första trottoar av huggna stenar 1809, trottoarens höjd var 35 centimeter från gatan. Klagomålen på gatorna var dock många. Överståthållaren klagade i sin ämbetsberättelse 1827–1932 på att gatorna är illa lagda med ojämn sten, saknar trottoarer och på många ställen saknas rännstenar, varför de är svåra att renhålla, obekväma för åkande och särskilt för gående personer. År 1837 kom gatuläggare från Berlin som lärde de svenska stenhuggarna bli skickligare på sitt jobb. I början av 1900-talet användes oftast det som kom att kallas "fältsten" (kullersten), på 1920-talet började man använda "smågatsten" (se bilden till höger). Lokalt i och kring stenbrotten i Bohuslän, som stod för en stor del av produktionen av granit till gator, vägar och hus, kallas smågatstenen för knott. Från 1920- till 1950-talet pågick stora stenläggningsarbeten på Sveriges riksvägar. Gatsten av granit var vid den här tiden billigare och mer lättåtkomligt än asfalt, och depressionsåren ledde till att många vägar stenbelades då det sysselsatte svensk stenhuggningsindustri och stenläggare. Det var ett tungt jobb, en kvadratmeter gatsten väger drygt 200 kilogram (genomsnittsstenen är en kubikdecimeter stor och kubformad) vilka sattes ut för hand. År 1953 var exempelvis hela dåvarande Riksväg 2 belagd med gatsten. I mitten av vägen lades ett lager kol som mittlinje vilket gav vägarna ett karaktäristiskt "ormskinnsmönster". Efterkrigstidens höjda kostnader för arbetskraft, asfaltens positiva egenskaper, bland annat ansågs den betydligt regnsäkrare (inte hal som gatsten) ledde till att de gatstensbelagda landsvägarna asfalterades efter hand. I många fall lades ett lager asfalt ovanpå gatstenslagret. Antalet landsvägar som är gatstensbelagda är numera fåtaliga. Ett exempel är Kristianstadsvägen/Riksväg 9 i Simrishamn från Tobisvik i stadens utkant in till centrum. (källa)
4. År 1803 utlades den öppna platsen uppe på åsen som skulle komma att bli Brunkebergstorg. Torget var då, liksom nu, trekantigt till sin form i mötet mellan Malmskillnadsgatan på den östra sidan och Beridarebansgatan på den västra. Platsen stenbelades 1807 och under 1800-talets första halva fylldes torgets sidor med påkostade stenhus av några av landets främsta arkitekter, 1822 uppförde nipperhandlare Folcker ett litet empirehus, som troligen ritats av Fredrik Blom, på torgets östra sida. Det följdes 1833 av det Dybeckska huset, Ett fyra våningar högt hus ritat av stadsarkitekten Axel Nyström för brukspatronen Dybeck på torgets västra sida. Samme Nyström ritade även det förnäma, fem våningar höga Brunkebergs hotell som upptog hela den norra sidan. Hotellet innehöll luxuösa våningar och uppfördes av ett konsortium bestående av medlemmar ur stadens plutokrati. (källa)