Stenåldersfynd Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet stenåldersfynd

1. 1848 höll Steenstrup en föreläsning om skalhögarna inför danska vetenskapsakademin, där han förklarade att ostronbankarna var av naturligt ursprung, men hade nyttjats av stenålderns människor då fynd från tiden ofta påträffades i kökkenmöddingarna. Jens Jacob Worsaae, som var medlem av akademin och som bäst försökte bestämma när stenåldern hade infallit, blev intresserad av fynden. Han behövde bättre fynd för att närmare kunna dra upp gränserna mellan yngre stenålder och den nyligen föreslagna perioden Paleolitikum, i vilken de danska stenåldersfynden inte passade in. (källa)
2. De tidigaste stenåldersfynden i norra Sverige skiljer sig inte särskilt mycket från dem som hittats i södra Sverige. Någon gång omkring 4000 f.Kr. skedde emellertid en differentiering mellan norr och söder. Tidigare hade redskapen i norr tillverkats av kvarts med en teknik som även användes söderut, men nu kom i allt större utsträckning skiffer till användning i norr, och redskapen slogs fram ur stenen med en ny teknik. En övergripande benämning på den kultur som lämnat efter sig dessa redskap är skifferkulturen, och den tycks ha varit dominerande i hela Norrland, särskilt Mellannorrland, samt i mellersta och norra Norge. Även i norra Finland har skifferföremål hittats, men de är inte lika vanliga. Skifferkulturens tid varade fram till omkring 2000 f.Kr. (källa)
3. Med stöd av arkeologisk och geologisk forskning antas Upplands första bebyggare ha kommit västerifrån över Närke och Västmanland för minst 8 000 år sedan. Deras boplatser fanns vid kustlinjen men ligger på grund av landhöjningen numera i landets inre. Med inrättningen av jordbruk och boskapsskötsel runt 4000 f.Kr. eller strax därefter ökar lösfyndens antal. En boplats funnen vid Åloppe nordväst om Uppsala 1902 tillhör den gropkeramiska kulturen och den yngre stenåldern. En mängd fornfynd från främst senneolitikum och den avslutande delen av bondestenåldern har påträffats, framförallt i den mellersta delen av västra Uppland, som därför anses vara landskapets äldsta och tätast befolkade stenåldersbygd. Öster och sydöst om Uppsalaslätten har man hittat rikliga fynd av skafthålsyxor och andra stenredskap, huvudsakligen av uppländska stenarter, men även vanliga flata yxor av flinta som importerats från Skåne eller Själland i Danmark. Uppland saknar än så länge de stenålderssmycken av exempelvis bärnsten som man funnit i sydligare landskap, vilket kan antyda att den dåtida uppländska befolkningen var förhållandevis fattig. Även avsaknaden av påtagliga spår från boskapsskötsel och sädesodling, annat än föremål som tillhör jordbrukande kulturer, talar för den nämnda fattigdomen. Men en sådan avsaknad är i och för sig inte särskilt ovanlig. Enstaka stenåldersfynd visar på förbindelser mellan Uppland, Åland och Finland redan vid denna tid, men också med Norrland liksom med Skåne eller Danmark. (källa)
4. Juoksengi är en av de äldsta byarna i Tornedalen med, som by betraktat, anor ända från medeltiden. Men med ett antal stenåldersfynd som håleggad yxa (Hepokangas yxtyp daterad till 1.700 f.Kr) och så kallade norrbottniska hackor (Lampisenpää), finns bosättningar bevisade sedan 4000 år längs älvens dåvarande strandnivåer. Ytterligare fynd såsom en vikingatida järnyxa (på Piiloniitty äng), järnkniv(Heponiemi) tyder på kontinuerlig fortsatt bebyggelseetablering och på 1500-talet fanns det ett femtontal gårdar i byn. (källa)
5. I kyrkbyn i Alfta har många stenåldersfynd påträffats, exempelvis en hacka av glimmerskiffer, daterad till kring 4 000 år f.Kr. I området har järnåldersbönderna främst lämnat spår i form av slagg efter älvens stränder. I trakten finns även en del gravar och gravfält. Strax nedanför Kvarnbackarna i Alfta invid älven har också en järnugn från denna tid påträffats, men denna har förstörts under senare år. I Viken, väster om Alfta, har bland annat en större myntskatt med tvåhundra arabiska silvermynt från 700-talet e.Kr. hittats samt också vikingagravar. (källa)