Stipel Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet stipel

1. Viola canina subsp. canina L., som har stipler som är knappt hälften så långa som bladskaften, samt har mörkare, rent blå blommor. (källa)
2. Stipler även kallade amfigastrier eller bukblad är bladlika bildningar i par vid bladskaftets bas. Stipelslida är en kring stjälken sluten rörlik slida som går uppåt från ledknutarna, särskilt hos slideväxterna. Stipler kan också vara omvandlade till stipeltornar som då alltid sitter i par vid en bladbas. När bladet fälls sitter stipeltornarna kvar, men då parvis runt ett bladärr eller runt ett nytt skott. (källa)
3. Åsnetörne är en mellan 20 och 50 centimeter hög flerårig ört (stallört) eller småbuske (busktörne och puktörne) och blommar från juli till september med rosa blommor i bladvecken. Blommorna är näbblika med vita vingar och sitter vanligen ensamma i bladvecken hos puktörne och busktörne, men vanligen parvis i en tät klase hos stallört. Alla ståndare är ihopvuxna till ett rör. Stjälken, som nertill blir förvedad hos busktörne och puktörne, är upprätt hos busktörne och stallört, krypande till uppstigande hos puktörne. Puktörne har underjordiska utlöpare från en grenig jordstam, medan jordstammen är kort och saknar utlöpare hos de båda övriga. Stallörten är tätt klibbhårig och illaluktande (luktar get). Puktörne har vanligen grenar som är håriga runt om medan busktörnets grenar vanligen har (en eller) två längsgående hårrader. Busktörne kan vidare skiljas från puktörne på att vingarna är kortare än kölen (liklånga hos puktörne) och att baljan är längre än fodret (kortare eller liklång hos puktörne). Grenarna slutar hos busktörne i styva och hos puktörne i mjukare tornar (puktörne saknar ibland tornar) medan stallörten är obeväpnad. Puktörnets grenar är rotslående. Bladen har tre småblad (puktörnets vanligen bredare än busktörnets) och stiplerna är långt fastvuxna vid bladskaftet. (källa)
4. Trädet blir upp till 60 meter högt som vildväxande, men är vanligen mycket lägre. Det är lövfällande och får med tiden en djupt fårad bark. Stiplerna är stora (3,5 cm) och omsluter först knoppen. De sitter kvar en tid efter att bladet utvecklats, men faller senare av. Bladskaften är långa, 5-10 cm. Bladskivorna blir 7-12 cm lång och är mycket karaktäristiska med tvärt avhuggna eller grunt urnupna spetsar och vanligen en till två sidoflikar på varje sida. De är ljust gröna och med tiden får de en något blådaggig undersida. Bladen kan liknas vid en stiliserad tulpan. Höstfärgen är gul till guldgul. Blommorna blir cirka 10 cm i diameter och sitter ensamma, de är toppställda, doftlösa och tulpanlika. Hyllet består av 9 hylleblad, de yttre tre är tillbakadragna och foderbladslika, de inre sex är kronbladslika. De är blekt gröna och de inre sex hyllebladen har ett orange tvärband nära basen. Ståndarna är talrika. Karpellerna är många och sitter i spiral i en upp till 7 cm lång, kottelik samling. Varje karpell har två fröämnen. Tulpanträdet blommar runt midsommar och framåt i Sverige, men räknas som vårblommande i sin naturliga miljö. (källa)
5. Bladen kan vara parvis motsatta, korsvis motsatta eller (spiralformigt) strödda. Bladen hos de mera suckulenta arterna är oftast små och kortlivade. Stiplerna är vanligen små eller saknas, men de kan också vara ombildade till tornar eller glandler. (källa)
6. Bladen är flikiga och i stjälkens nedre del långskaftade. Skaftlängden avtar successivt högre upp för att nästan helt försvinna närmast toppen. Stjälken är småhårig. Bladen är i grunden uppdelade i 3 småblad, men stiplerna är ganska bladliknande, så man kan förledas tro att bladet är fem-flikigt. (Jämför engelskans cinquefoil, som egentligen är franska: Femblad. Namnformerna siebenfinger, sjufinger, och septifoil, sju-blad, som också förekommer, är svårare att förklara utseendemässigt. Avser eventuellt någon ej alltför ovanlig mutation) Bladens ovansida är gräsgrön och blank, undersidan något ljusare. (källa)
7. Stipler är mer eller mindre bladlika utbildningar av bladfoten, till exempel hos ros- (Rosaceae) och ärtväxter (Leguminosae). (källa)
8. Etternässla är en ettårig ört, upp till 40 cm hög (alltså lite mindre än brännässla). Den är sambyggare, det vill säga blommorna är enkönade men sitter på samma planta. Bladen är motsatta på stjälken, med små stipler. Bladen är hela, sågade, ovala, eller hos var. lanceolata lansettlika. Etternässla finns på odlad mark över nästan hela norra halvklotet och är också införd i Sydamerika. (källa)
9. pistillen är en enda, men bildad av 2, 3 eller 5 fruktblad. Hos de flesta arterna av släktet är blomaxeln tydligt förlängd mellan fodrets och kronbladens fäste. Kronbladen är ofta prydda av två små biblad (stipler eller snärp), som sitter på gränsen mellan skaftet och brämmet och tillsammans utgör en bikrona, vilken ibland tjänar till att sammanhålla kronbladen. (källa)
10. Luktärten är en ettårig, luden, klättrande ört. Stjälkarna är vingkantade och blir omkring 2–3,5 meter, de är rikt förgrenade. Blad parbladig med ett bladpar och ett grenigt klänge. Småbladen blir 2–6 cm långa, 7–30 mm breda, elliptiska till avlångt äggrunda. Stipler 1,5–2,5 cm långa. Blommorna sitter 2–5 i klasar på blomstjälkar i bladvecken och är purpurfärgade hos vilda populationer. I odling finns en rad olika färger och färgkombinationer, från vitt till nästan svart. Ofta förekommer tvåfärgade blommor. De är starkt doftande. Arten har lång blomningstid. (källa)