Stjärtfena Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet stjärtfena

1. Vanligtvis blir abborren 20–40 cm lång, men vissa exemplar kan bli drygt 60 cm långa. Den har kamformade fjäll, och på främre sidan av huvudet finns munnens överkäke och underkäke, ett par näsborrar och ögonlockslösa ögon. På de bakre sidorna finns gällocket, som skyddar gälarna. Det finns också ett sidlinjeorgan som är känsligt för vibrationer i vattnet. De har ett par bröst- och bukfenor. Den har två ryggfenor, där den första är taggig och den andra mjuk. Den har även en taggig analfena och en stjärtfena. (källa)
2. Gråsej (Pollachius virens) eller enbart sej är en stor, kraftig fiskart i ordningen torskartade fiskar (Gadiformes). Den liknar torsken men saknar skäggtöm. Gråsejen har tre ryggfenor och två analfenor. Ryggen är olivgrön eller grågrön, med något ljusare sidor och silvergrå buk. Underkäken är längre än överkäken och fisken har en rät sidolinje och en djupt inskuren stjärtfena. (källa)
3. Den odlingsvariant som brukar kallas för "vanlig guldfisk" skiljer sig till färgen från vildlevande guldfisk som är gråaktig, men har samma kroppsform, det vill säga saknar överdrivna anatomiska drag. Färgen på "vanlig guldfisk" kan vara röd, gul, svart eller vit och i dessa nyanser kan den vara helfärgad, fläckig eller spräcklig, som röd-vit, gul-vit eller röd-svart-vit. Avelsformer som avlas utifrån anatomiska särdrag inkluderar varianter med förlängda fenor, slöjfenor, dubbla stjärtfenor, utstående ögon, bubbelögon, utmärkande huvudform eller fjällform, äggformad kropp och dylikt. Avelsformer med extrema anatomiska särdrag är oftast inte lika robusta som den vanliga guldfisken och de mest extrema avelsformerna kan ha svårt att simma och klarar sig inte i naturen. (källa)
4. De första benparet, som ärörligt i olika riktningar, bär kraftigt utbildade, i genomskärning ovala gripsaxar ("klor"), den ena mycket större och med runda knölar på skärytan, avsedd att krossa födan, medan den andra är smalare och har en vassare skäryta. Denna asymmetri av gripsaxarna är 50:50 fördelat mellan en större gripsax på vänster eller höger sida, beroende på vilken sida som använts mest frekvent under uppväxten. Andra och tredje benparet är även de försedda med gripsaxar, medan 4:e och 5:e paren slutar med en enkel klo. De två bakersta benparen är vanligen de hummern använder för att förflytta sig. I vatten går hummern vanligen framåt på havsbottnen, men den kan även gå baklänges. Den kraftiga stjärten med sin i flera flikar delade stjärtfena använder hummern då den behöver fly för att snabbt simma bakåt i vattnet. På basen av 3:e respektive 5:e bröstbensparet mynnar könsorganen. (källa)
5. Håkäringen har en tjock kropp med korta ryggfenor och en hög stjärtfena, och varierar i färg från svart till brun- och gråaktig. Synen är svag och ofta skadad av parasiterande djur, vilket gör hornhinnan mjölkvit och ger hajen en spöklik uppsyn. (källa)
6. De har en bandformad bräcklig kropp med silveraktiga sidor och blåaktig rygg, ibland med mörka, längsgående ränder som täcks av talrika små vårtliknande upphöjningar. Ögonen är stora och runda, munnen framskjuten med svart insida som saknar käktänder. Sillkungar saknar fjäll, analfena och stjärtfena, men har en mycket lång, röd ryggfena bestående av 250–400 mjuka fenstrålar. Ryggfenans främre 10–15 strålar är förlängda och bildar en sorts kam på hjässan, vilken brukar försvinna hos äldre djur. Bägge "bukfenorna" är förlängda strålar som troligen används som känselorgan. (källa)
7. Sirendjur har cylindrisk kropp. De idag levande arterna når en genomsnittlig kroppslängd av 2,5 meter men når ibland över 4 meters längd. Vikten varierar mellan 250 och 1 500 kilogram. Stellers sjöko (Hydrodamalis gigas) som blev utrotad under 1700-talet nådde en längd av 7,5 meter. De främre extremiteterna är omformade till fenor och bakre extremiteter saknas. Det finns inte någon fena på djurens rygg som hos flera valar. Svansen är ombildad till en horisontellt ställd fena. En muskel (Musculus panniculus carnosus) som ligger i vävnaden mellan huden och köttet är ansvarig för stjärtfenans rörelser. Stjärtfenans form är ett viktigt kännetecken för att skilja de idag levande familjerna från varandra. Dugongernas stjärtfena liknar en halvmåne och manaternas är cirkelformad eller oval. (källa)