Stjärtfjäder Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet stjärtfjäder

1. Juvenilens dräkt är mörkare och mindre glänsande, det vita på strupen är mer utsträckt och renare än hos adulta fåglar. Dessutom skiljer sig juvenilen från de adulta fåglarna genom de vita fjäderkanterna, som är mest påfallande på skulderfjädrarna, vingpennorna och stjärtpennorna och framför allt pannan. Endast pannans vita bräm finns kvar tills den postjuvenila ruggningen, medan den övriga vita brämen försvinner ganska snart genom nötning. Ettåringar ser ut som adulta tornseglare, men går ibland fortfarande att identifiera på den slitna juvenila fjäderdräkten, och då främst på stjärtfjädrarnas bakkanter som starkare rundade. (källa)
2. Den blir 14-16,5 centimeter lång, med ett vingspann på 26-32 centimeter. Den har en tunn, vass, rak, och svart näbb med en smal upphöjd kant mellan näsborrarna. Den har långa mörkgrå ben och står ofta mycket upprätt med kroppen och knixar ofta med kropp och stjärt. Vid näbbroten har den små tunna borsthår. Den korta stjärten har i alla dräkter ett brett svart terminalband och de centrala stjärtfjädrarna är helsvart, medan de yttre stjärtfjädrarna är vita ovanför terminalbandet. Den svarta T-formen på stjärten kontraserar och syns väl mot det vita på stjärten och övergumpen när fågel breder ut stjärten i flykten. (källa)
3. Mosnäppan är en liten vadarfågel, 13,5–15 centimeter lång, bara något större än småsnäppan, med kortare ben och längre vingar. Vingspannet blir 34–37 centimeter. Benen är gula och de yttre stjärtfjädrarna vita, till skillnad från småsnäppans mörka ben och grå yttre stjärtfjädrar. Den är mestadels brun på ovansida och huvud och vit på undersidan, förutom bröstet som är mörkare. Häckande adulta fåglar har en del ljusare rödbruna mantelfjädrar. I vinterdräkt ser den i stort sett ut som en liten version av drillsnäppan. Lätet är en högljudd drill. Den har en typisk kretsande spelflykt. (källa)
4. Enkelbeckasin (Gallinago) är en vadarfågel inom familjen snäppor som häckar över stora delar av norra Palearktis och där absoluta merparten är flyttfåglar. Den är varmt brunspräcklig med vit undersida och har en lång rak näbb som den använder för att finna föda i lerbottnar. Under början av häckningsperioden genomför den en spelflykt som bland annat innebär störtdykningar som får de utbredda stjärtfjädrar att vibrera vilket åstadkommer ett brummande mekaniskt läte. (källa)
5. Confuciusornis var ungefär lika stor som en kråka, och var mycket mer lik moderna fåglar än vad exempelvis Archaeopteryx var. Confuciusornis hade välutvecklad, spetsig näbb som var tandlös, en stump till svans med pygostyl och bröstbenskam för att fästa vingmuskler. Till skillnad från de flesta moderna fåglar hade Confuciusornis vingar med klor, och fingrarna var inte sammanvuxna. Confuciusornis utmärker sig genom att den hade ett par osedvanligt långa stjärtfjädrar. Liksom hos nu levande paradisfåglar kan Confuciusornis stjärtfjädrar ha varit i uppvisningsyfte under parningstiden. (källa)
6. Torsåstuppen tillverkas av björk. Den slöjdas i ett stycke med huvud, kropp och stjärtfjädrar. Endast foten görs separat av en grenklyka. Den täljs ur en björkstam som har en lämplig kraftig gren som kan tjäna som stjärtfjädrar. (källa)
7. Kungsörnen anlägger adult fjäderdräkt under det femte året. Fjäderdräkten hos den adulta fågeln varierar från svartbrun till mörkt brun med en guldbrun hjässa och nacke. De övre vingtäckarna är ljusare medan vingpennorna är i det närmaste svarta. Även ovansidan av stjärtfjädrarna är ljusare närmast stjärtbasen med en otydlig mörk bandning. Juvenila och subadulta fåglar är mer jämnbruna men har istället en mer kontrastrik vingundersida och stjärt. I alla fjäderdräkter uppvisar undersidan av stjärten en vit bas i kontrast till de svarta stjärtfjäderspetsarna. Denna vita stjärtbas är större hos de subadulta fåglarna. På samma sätt är det med den vita fläck som subadulta fåglar har vid karpalleden och som långsamt bli mindre för varje ruggning. (källa)
8. Ladusvalor, och andra små tättingar, har ofta karaktäristiska små hål på ving- och stjärtfjädrarna. Tidigare trodde man att de orsakades av fågellöss som Machaerilaemus malleus och Myrsidea rustica, men studier har visat att de främst orsakas av löss av släktet Brueelia. Flera arter av löss använder ladusvalor som värd, som Brueelia domestica och Philopterus microsomaticus. I Texas finns fynd av Oeciacus vicarius hos ladusvala vilket annars är en vanlig lus hos stensvala. (källa)
9. Skjoran har kallats skata ('den långsmala', avseende stjärtfjädrarna), och sedan har det ordet blivit det normala. I svenska österbottniska dialekter används uttrycket skjora fortfarande även till vardags för att beteckna fågelarten "skata". (källa)
10. Den adulta trädpiplärkan mäter 14–16 cm. Ovansidan är brun med svartaktig streckning, undersidan är vit med gulaktigt kraftigt streckat bröst och svagare streckade kroppssidor. De yttre stjärtfjädrarna är vita. (källa)