Storfavorit Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet storfavorit

1. Han startade som storfavorit i finalen av Korta E3 den 25 augusti 2001 på Sundbyholms travbana. Han hade dittills varit kullens kung efter att ha segrat i åtta av nio lopp. Han lyckades dock inte infria favoritskapet denna gång, utan slutade oplacerad. Han stod därefter för flera starka prestationer igen och tog två raka segrar, bland annat i ett uttagningslopp till finalen av Svenskt Trav-Kriterium. I uttagningsloppet stötte han på From Above, som var en annan av kullens snackhästar, men besegrade denne med sex längder från ledningen. Prestationen gjorde honom till storfavorit i finalen, som gick av stapeln den 30 september 2001 på Solvalla. Denna gång tog dock From Above revansch och vann i överlägsen stil över Gigant Neo som blev tvåa. Kriteriet blev hans sista start för året. (källa)
2. Mats Wilander blev professionell tennisspelare 1981 och blev samma år juniormästare i Franska öppna. Han vann inga ATP-titlar det året och slutade som nummer 69 på rankinglistan. Säsongen 1982 nådde han semifinalen i grusturneringen Italienska öppna som han dock förlorade mot Andres Gomez från Ecuador (Wilander vann den tävlingen 1987). I Franska öppnas herrsingeltävling senare på försommaren fick Wilander en mycket svår lottning och ställdes mot fjolårsfinalisten Ivan Lendl i fjärde omgången. Wilander genomförde dock en perfekt taktik med övervägande hårda långa drives mot tjeckens backhandsida, för att sedan utmanövrera honom med en plötslig drive på forehandsidan. Wilander vann matchen över fem set. I kvartsfinalen besegrade han amerikanen Vitas Gerulaitis och i semifinalen argentinaren José-Luis Clerc. I finalen mötte han storfavoriten Guillermo Vilas från Argentina. Wilander förlorade första set med 1-6, men bröt sedan tidigt i det andra setet Vilas serve. Vilas ändrade då taktik och började spela ett för honom mindre passande attackspel, medan Wilander fortsatte sitt lugna spel från baslinjen. Vilas blev utspelad i de följande tre seten, och Wilander tog därmed sin första GS-titel vid en ålder av 17 år och 9 månader, vilket då var rekord för den turneringen. Något som väckte stor beundran och förvåning var att Wilander i semifinalen begärde omspel av en matchboll som han vunnit, då han inte ville vinna på ett tveksamt domslut. För detta belönades han senare med Pierre de Coubertin Trophy. Vid årsskiftet rankades han som nummer sju i världen, och betraktades i Sverige som en värdig efterföljare till Björn Borg. (källa)
3. Karlssons karriär började med hans medverkan i TV-programmet Idol 2005. Sebastian ville egentligen inte söka till Idol, men hans mamma tipsade produktionen att hennes son var talangfull och hade drömmar om att bli musiker. Modern lurade iväg Sebastian till Stockholm, där han blev "kidnappad" av programledarna. Juryn föll pladask för hans begåvning och gick vidare till att bli en av finalisterna. Han var en av storfavoriterna och var länge tippad att vinna hela tävlingen. Trots sin popularitet slutade han tvåa efter Agnes Carlsson. (källa)
4. Lewis-Francis har de senaste åren vanligen iklätt sig rollen som slutlöpare i det brittiska stafettlaget på 4x100 meter. Hans största ögonblick i karriären hittills, och landets största ögonblick någonsin på 4x100 meter, inträffade 28 augusti 2004 i Aten i OS-finalen över 4x100 meter. Det brittiska laget växlade för tredje gången (Devonish till Lewis-Francis) två meter före storfavoriterna Förenta Staterna med dåvarande världsrekordinnehavaren Maurice Greene på sista sträckan. Lewis-Francis överträffade alla förväntningar och höll undan för Greene, varigenom Storbritannien vann guldet på tiden 38,07, mot amerikanernas 38,08 (Nigeria vann bronset på 38,23). Lika lyckosam var inte Lewis-Francis i stafetten vid VM 2007. Lewis-Francis gick ut på sista sträckan jämsides med Förenta Staternas Leroy Dixon men kunde inte hålla jämna steg med denne, utan han tvingades släppa även Jamaicas Asafa Powell förbi sig. Därmed fick britterna, och Lewis-Francis, bronset på samma sätt som från VM 2005. (källa)
5. 1969 vann klubben för andra gången på fyra år American League efter hela 109 vinster, nytt klubbrekord, mot bara 53 förluster. Klubben hade samma stomme som 1966 med Frank Robinson, Brooks Robinson, Boog Powell, Jim Palmer och Dave McNally samt nya pitchern Mike Cuellar, som efter säsongen var en av två pitchers som fick dela på American Leagues Cy Young Award, priset till ligans bästa pitcher. För första gången i American Leagues historia delades ligan denna säsong in i divisioner och Orioles hamnade i East Division, som bestod av sex klubbar. I slutspelet fick Orioles först möta vinnaren av West Division, Minnesota Twins, i en nyinstiftad final i American League kallad American League Championship Series (ALCS). Twins besegrades med 3–0 i matcher efter några sena avgöranden och därefter var det dags för World Series, denna gång mot New York Mets. Orioles var storfavoriter och det började bra med seger i första matchen med 4–1 efter en fin insats av Mike Cuellar, som pitchade hela matchen och bara tillät sex hits. Nästa match blev en nagelbitare som stod 1–1 inför nionde och sista inningen. Då lyckades Mets göra en poäng medan Orioles misslyckades trots att två man tog sig ut på bas. Jim Palmer startade match tre, men Orioles kunde inte göra poäng mot Mets pitchers, varav en var Nolan Ryan, och matchen slutade 5–0 till Mets. Mets centerfielder Tommie Agee slog en homerun och räddade flera poäng genom ett par spektakulära defensiva aktioner. Även den fjärde matchen blev jämn och det stod 1–1 efter nio inningar. I botten av tionde inningen kunde Mets göra 2–1 tack vare en error av Orioles pitcher Pete Richert. Orioles var tvungna att vinna match fem, och de tog ledningen med 3–0. I sjätte inningen träffades Mets slagman Cleon Jones på skon av en pitch, men det var först sedan domaren sett skokräm på bollen som han insåg det och Jones fick gå till första bas på en hit by pitch. Donn Clendenon slog omedelbart därefter en homerun och Orioles ledning hade krympt till 3–2. I nästa inning gjorde Mets 3–3 och i åttonde inningen ledde två doubles av Mets och två errors av Orioles till ytterligare två poäng för Mets. Det blev inga fler poäng i matchen och "Miracle Mets" var World Champions efter en av de största överraskningarna i World Series historia. (källa)
6. Inför säsongen 2003/2004 värvade Lakers ytterligare storstjärnor. Dels forwarden Karl Malone och guarden Gary Payton. Lakers drabbades av skador och hamnade på en andraplats i ligan. Lakers tog sig till final där de mötte skrällaget Detroit Pistons. Lakers var storfavoriter i finalen, men Detroit vände och vann finalserien med 4-1 i matcher. Ständiga gräl mellan Bryant och O'Neal präglade också hela slutspelet. (källa)
7. Den vilda är en etnoballad framförd av den svenska popgruppen One More Time. Den skrevs av två av gruppmedlemmarna, Nanne Grönvall och Peter Grönvall. Låten vann den svenska Melodifestivalen 1996 och fick representera landet i Eurovision Song Contest 1996 i Oslo. Anders Berglund dirigerade orkestern. Inför tävlingen var de storfavoriter till vinsten. Låten fick tolv poäng från Irland. Totalt blev det 100 poäng, vilket gav en tredje plats. (källa)
8. 1998 utsågs Frank Rijkaard till förbundskapten för Nederländernas landslag. 2000 arrangerade Nederländerna tillsammans med Belgien EM-slutspelet och landslaget var storfavoriter att ta hem titeln på hemmaplan. Spelare som Frank de Boer, Edgar Davids och målspottaren Patrick Kluivert var bara några som skulle borga för Nederländsk segerjubel. Det började också riktigt bra. Under gruppspelet besegrade man de regerande världsmästarna Frankrike och i kvartsfinal bjöd man på propagandaspel mot Jugoslavien (6–1). I semifinalen förmådde man dock inte att besegra Italien som vann efter straffar, noterbart var att Nederländerna missade två straffar under ordinarie tid. Rijkaard avgick direkt som förbundskapten. (källa)
9. Dock ansågs Michael Spinks av många fortfarande vara den riktige världsmästaren, då han besegrat Larry Holmes men sedan på oklara grunder blivit fråntagen sin IBF-titel. Också Spinks själv menade att han fortfarande var den legitima mästaren, vilket backades upp av boxningstidningen The Ring Magazine som höll honom som den så kallade "linjära titelhållaren" (Från VM-titelns början med första mästaren Jim Corbett följt av den som besegrade honom, följt av den som slog honom, följt av...). I Convention Hall, Atlantic City, New Jersey, den 27 juni 1988 möttes till sist Tyson och Spinks i en sedan länge emotsedd och extremt upphaussad match som skulle kora en obestridd mästare en gång för alla. Båda boxarna var dittills obesegrade i sina karriärer, men det var ändå ingen tvekan om att Tyson var storfavorit till en ganska tidig vinst även om bland andra den tidigare mästaren Muhammad Ali förutspådde seger för Spinks. (källa)