Ståndarsträng Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet ståndarsträng

1. Antalet ståndare i en blomma kan variera från noll (i enkönat honliga blommor) via en till flera hundra. Ståndarna kan vara fria, eller så kan de vara förenade (sammanvuxna) med varandra. Hos de korgblommiga växterna (Asteraceae) är knapparna förenade till ett rör, hos näveväxter (Geraniaceae) är istället strängarna förenade till ett rör. Ståndarsträngen är oftast trådlik, men kan även vara platt och då är mer eller mindre bladlik. Strängen kan också helt saknas och knapparna kan vara fästade direkt på hyllet. Ståndarknapparna kan öppna sig på olika sätt, vanligast genom längsspringor, mera sällan genom porer. (källa)
2. Växtens blomning är särdeles vacker genom de stora, rent vita kronbladen mot det mörka vattnet och dyn. Dock har blomman en vidrig lukt, som tydligt liknar aslukt, en egenskap, som lockar flugor och sannolikt även fjärilar till blomman. Denna växt är tvåbyggare, i Norden finns dock endast honplantan. Honblomman sitter ensam på ett robust, plattat, småtaggigt blomskaft, som nedom blomman bär två tånglikt motsatta förblad. Innanför kronbladen ses en mängd orangegula uddar, som är staminodier eller sterila ståndare, ståndarsträngar som slutar med en vit spets i stället för ståndarknapp. Innanför dem sitter märkena, som är sex par, eller sex kluvna och som slutligen åtskiljes och fördelar sig så, att man räknar tre grupper med fyra trådlika märken i varje grupp. Efter blomningen böjer sig blomskaftet ut ur rosetten, och fruktanlaget bryter sig vinkelrätt åt sidan ut mellan förbladen så att det kommer under vattenytan och pekar mot bottnen, men det mognar dock inte till frukt inom vårt floraområde, eftersom hanblommor här saknas. Vattenaloen har emellertid vegetativ förökning, liksom dybladet. Redan under blomningen utskjuter korta revor ur de nedre bladvinklarna med en stor bladrik knopp i spetsen, och sådana knoppar utvecklar sig redan före hösten till små plantor, som övervintrar i bottendyn och på våren flyter upp och fortsätter att växa, skilda från moderväxten genom revans multnande. Även moderväxten sjunker, och dess översta (eller innertsta) späda blad lever kvar över vintern för att nästa vår fortsätta att utveckla sig. (källa)
3. Släktet innehåller städsegröna fleråriga örter, buskar eller träd. De är vanligen rikt förgrenade. Bladen är skaftlösa och sitter samlade i rosetter, på busk- eller trädformade arter sitter de samlade i toppen. De är linjärna till lansettlika med bredare bas, de är vanligen hårda, ibland köttiga, helbräddade eller tandade, ofta med långa fibrer och vass spets. Blomställningen är upprätt, eller sällan hängande, kvast- eller klaselik. Blommorna är tvåkönade, klocklika eller sfäriska. Kalkbladen är sex, lite köttiga, fria eller sammanväxta vid basen, vita eller gräddvita, ibland med inslag av grönt eller purpur. Ståndarna är sex med tillplattade ståndarsträngar, pistillen är äggrund till elliptisk. Fruktämnet är översittande. Frukten är en trerummig kapsel eller ett bär med många, vanligen svarta frön. (källa)
4. Groddknoppar, som förekommer hos många allium-arter, saknas hos gräslök. Blomman omges av två oansenliga hölsterblad. Ståndarna är kortare än hyllebladen och saknar flikar på ståndarsträngarna. Blomningen infaller i juni. (källa)
5. Backlök (Allium oleraceum) och sandlök (Allium vineale) utmärks av en tät samling yngelknoppar i blomställningen. Båda växer på torra ställen, på grus och berghällar, sällan på ängsmark, och deras blad är ofta redan vid blomningstiden förvissnade. Yngelknopparna är däremot starkt xerofila och uthärdar torka, varigenom de för växtens förökning kunna fullt ersätta frön. Detta blir också händelsen, då själva blommorna ofta blir mycket få eller felslå. Som backlökens igenkänningstecken märks de två hölstren med lång, smal spets, sandlöken känns säkrast igen på de 3-flikade ståndarsträngarna, som är något längre än kalkbladen. Den förras geografiska utbredning i Norden sammanfaller på ett anmärkningsvärt sätt med vårlökens, den senares åter med ramslökens. (källa)
6. Aftonstjärna (Ornithogalum nutans) är en blomväxt som tillhör familjen Sparrisväxter. Den blir mellan 30 och 60 centimeter hög. Bladen är mörkgröna och rännformade. Blommorna är grönvita och sitter i klasar med mellan 3 och 12 blommor. Blomningstiden är under våren och försommaren. Frukten är en kapsel. Ståndarsträngarna är plattade och liknar tillsammans bikronan på påsklilja. I hela växten finns hjärtaktiva gifter. Aftonstjärnan trivs bäst i halvskugga och i mager, väldränerad jord. (källa)