Stångjärn Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet stångjärn

1. Hyttans produkt, tackjärnet, kunde säljas och transporteras, men innan det kunde smidas krävdes färskning vilket gav slutprodukten för järnutvinningen: stångjärn. (källa)
2. Fram till 1850 startade i genomsnitt fler järnbruk än som avvecklades. Därefter startar en period med nedläggning av små, ålderdomliga och ineffektiva bruk. Nya tekniker, maskiner och metoder infördes. Järnbruken blev större och färre. Under den här perioden övergick man från låga, breda och tunga stenmasugnar till högre och slankare tegelmasugnar ombundna med järnband. Masugnarna utrustades med värmeåtervinning (värmeapparat för att få förvärmd luft till förbränningen) och fick så småningom slutet system och därmed försvann den evigt brinnande facklan från masugnens topp. Det gamla tysksmidet övergavs till förmån för det effektivare lancashiresmidet, vilket i sin tur fick ge vika för götstålsprocesserna. Stångjärnssmidet övergavs och i stället startades valsverk, i början vattenhjulsdrivna men senare drivna med elektricitet. (källa)
3. Under 1700-talet uppstod vedbrist i Sverige. Orsaken var järnverkens stora användning av träbränsle vid framställningen av stångjärn, vilket då var rikets största exportvara. Därutöver åtgick stora mängder ved för att värma upp bostadshus med hjälp av de ineffektiva öppna spisarna som då var den vanligaste värmekällan. Dessa öppna spisar släppte ut uppemot 90 procent av värmen genom skorstenen. Viktiga konstruktionsförbättringar skedde efter att Rikets Råd, under ett sammanträde på Stockholms slott den 27 januari 1767 beslutade om ett forskningsuppdrag för att ta fram en mer energisnål eldstadstyp åt hushållen. Uppdraget gick till generalen Fabian Wrede och arkitekten Carl Johan Cronstedt. På hösten samma år presenterade de sina förslag i skriften "Beskrifning på Ny Inrättning af Kakelugnar Til Weds Besparing. Jämte Bifogade Kopparstycken." Däri beskrevs olika kakelugnstyper som bättre kunde ta tillvara värmen från elden genom slingrande rökgångar, spjäll och luckor. Arkitekten Erik Palmstedt bidrog till kakelugnarnas ökade utbredning genom en skrift med kakelugnsritningar. (källa)
4. Knippjärn tillverkades i smedjor (till exempel Tysksmedja, Vallonsmedja, Lancashiresmedja eller Franche-Comtésmedja) med hjälp av knipphammare. Knippjärn var en mindre form av stångjärn. Ett knippjärn var en järnstång med en längd under 5 m och ca 1,5 cm i fyrkant. Knippjärn bands och såldes i knippor om 9 stänger i varje knippa. (källa)
5. Forbönderna som fraktade stångjärn, förpackat i tunnor, från Bergslagen till närmaste uppstad tog emot efter bergslagsvikt, men behövde bara lämna efter uppstadsvikt. Skillnaden var det järn, som bonden fick behålla som körlega. Uppstaden fungerade som omlastningscentral. (källa)
6. Ett ankarjärn är en anordning i en byggnad som håller ihop olika delar genom ett inlagt järn. På så sätt förankras trä- och järnbalkar i ett angränsande murverk genom att på balkarna fästa ankarjärn. Ankarjärnet avsluts i regel med en smidd ögla: en ankarslut. Ankarsluten fungerar som en sprint som träs genom öglan. Ankarjärn och ankarslutar utfördes på äldre byggnader av stångjärn som smiddes ut till önskad form. En ankarbjälke är en bjälke försedd med ankarjärn och ankarslut. (källa)
7. Stångjärn är en form av förädlat tackjärn. Avsikten med att framställa stångjärn var att sänka kolhalten i järnet, från över fyra procent till under två procent, så att det skulle bli smidbart. Då största delen av det smidbara järnet, innan götstålsprocesserna kom till användning, fördes ut i handeln i form av stänger, var ordet stångjärn i de flesta fall förr liktydigt med "smidbart järn". (källa)