Tackjärn Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet tackjärn

1. Aduceringen av gjutjärn går till på så sätt att de gjutna föremål, som skall aduceras, packas i järnkistor som rymmer 20–30 kg, tillsammans med oxiderande ämnen såsom hammarslagg eller blodstensmalm (båda huvudsakligen järnoxid), varefter kistorna tillsluts med lock. Kistorna upphettas därefter under fem till sju dygn vid 700–900°C i flamugn. Den behandlade produkten kallas aducerjärn. Bäst lyckas aduceringen med föremål av vitt (grafitfattigt) tackjärn, innehållande 0,60–0,90% kisel och 0,20–0,40% mangan. Genom aducering kan tackjärnet göras så mjukt att det kan böjas i rät vinkel, och vid sträckprov uppvisa en förlängning av ända upp till 10%. (källa)
2. Några exempel på halvfabrikat är tackjärn, mjöl och brädor. Många kemikalier, som svavelsyra och bränd kalk, är halvfabrikat. (källa)
3. En hytta (inom metallurgin även masugn) är en smältugn för framställning av metaller eller glas. Termen hytta nyttjas även som benämning på smältugnen och omgivande byggnader vid järnbruk eller glasbruk. Inom bergshantering är skillnaden mellan hytta och masugn att det förstnämnda kan avse en smältugn för inte nödvändigtvis just järnmalm, utan även koppar-, eller silvermalm. Vid en masugn kan däremot endast tillverkning av tackjärn ske. (källa)
4. Hävla bruk anlades 1682 av Jacob Fleming. Fleming anlade bruket utan tanke på att hans hammarsmedja om två härdar skulle komma att ifrågasättas av Bergskollegiet. Hans konkurrenter, bland annat släkten De Geer såg dock till att bruket fick lov att stängas, med hänvisning till skogsbrist. Skogen var dock aldrig den egentliga skälet, och sedan Fleming lovat att hämta kol och tackjärn från sina bruk i Östergötland, erhöll han tillstånd att öppna bruket i december 1683. (källa)
5. De enskilda järnbrukens produktion reglerades av det privilegiebrev som de erhållit, och varierade därför mycket, och berodde bland annat på tillgången på skog till kolning och strömt vatten. Det var inte ovanligt att järnbruken med hammare låg på annan ort än järnbruken med masugn som tillverkade deras tackjärn. Till skillnad från bergsmännen i bergsbruken var järnbrukens ägare mera av godsägare, och kallades brukspatroner eller bruksherrar. Vid järnbruken växte brukssamhällen upp, allt eftersom bruken behövde arbetskraft. Bruken som industri- och ägandeform ersattes med tiden av bolag. (källa)
6. Tackjärnsvåg. Dessa uppkom mot mitten av 1700-talet, eftersom det från 1739 fanns ett förbud mot export av tackjärn. Dessa verksamhet övertogs så småningom av järnvågarna. (källa)
7. Ungefär samtidigt ersattes gjutjärnet i eldrören av smidesstål. Fältkanon m/1881 var den första kanonen i Sverige att tillverkas av martinstål istället för tackjärn. Kort därefter började man även ta fram specialstål, men tillsatser av nickel, krom, mangan, ibland wolfram och molybden för kanontillverkningen. Samtidigt blev det vanligt med mantlade kanoner, där olika typer av stål sammanfogats i olika lager, mantlar i kanonens yta. (källa)
8. I Martinprocessen färskas tackjärnet i en regenerativ flamugn, i vilken temperaturen kan hållas så hög att det erhållna kolfattiga järnet blir flytande. Färskningen sker där genom slaggen, som täcker badets yta. Liksom vid bessemerprocessen skiljer man mellan den sura och den basiska processen. Vid den sura martinprocessen är ugnens infodring kiselsyrerik och slaggen blir sur. Vid denna metod renas inte järnet från fosfor eller svavel. Vid den basiska metoden tar slaggen upp fosfor ur järnet samt delvis svavel. Vid martinprocessen är man inte för värmealstringen hänvisad till tackjärnets legeringsämnen och kan därför även röra sig med vidare marginal i fråga om tackjärnets sammansättning. Då emellertid kiselns och manganens bortfärskning är tidsödande, fordrar man i regel av ett "martintackjärn", att halten av dessa ämnen skall vara ganska låg. Vissa modifikationer av martinprocessen har erhållit särskilda namn, så till exempel Talbotprocessen och Bertrand-Thielprocessen. (källa)
9. Masmästare kallades den som var chef och ansvarig för hyttan där masugnen producerade tackjärn. (källa)
10. Masugnarna som byggdes från ungefär mitten av 1800-talet var murade, fristående och kunde därmed byggas högre än tidigare. Långshyttans gamla mulltimmerhytta med 8 m höjd blåstes ned 1860 och ersattes 1861 av den nya hyttan med en fristående masugn på 15,5 m höjd. Den kom länge att vara Sveriges största. Mulltimmerhyttans dygnsproduktion var cirka 6 ton tackjärn och den nya hyttan levererade cirka 16 ton tackjärn per dygn. Den nya hyttan hade två rostugnar av Westmans konstruktion som fick förvärmd luft från masugnen via en värmeapparat. Blästerluften till masugnen kom från två blåsmaskiner. En del masugnspipor var monterade på stålben (t.ex. Lienshyttan). Kvalitén på inmatad järnmalm förbättrades från den krossade malmen till malm sintrad i sinterverk. Denna princip gällde för träkolsmasugnarna deras livstid till ungefär mitten av 1900-talet. Några hyttor övergick till eldning med koks i stället för träkol. Detta gjordes av kostnadsskäl vid mitten av 1900-talet, t.ex. för Spännarhyttan. Medelårstillverkningen för svenska masugnar var år 1851 751 ton, men hade år 1915 ökat till 6339 ton. (källa)