Talesman Synonymer Betyder Uttal

• förespråkare

Hur används ordet talesman

1. BUDAPEST. Zoltán Kovács är premiärminister Viktor Orbáns vapendragare, talesman för den ungerska regeringen. (källa)
2. Sedan 1982 hålls Ungdomshuset på Jagtvej 69 i Köpenhamn ockuperat men man innehar ett nyttjandekontrakt sedan 25 år. Detta nyttjandekontrakt omförhandlades 1997 och innebar därefter 3 månaders uppsägningsrätt. Kommunen har därefter sålt fastigheten till en frikyrka, vilket orsakade kravaller under december 2006 med fortsättning 1 mars 2007, då polisen påbörjade sin stormning. Internationella solidaritetsdemonstrationer följde. "Politikerna väljer att inte föra en dialog med oss. Men vi tänker fortsätta arbeta för fler ungdomshus", sade gruppens talesman Mads Clausen. (källa)
3. Den domare som var chef för en häradsrätt hade titeln häradshövding och dömde tillsammans med den av 12 ledamöter sammansatta nämnden (häradsnämnden). Nämndemännen kallades ibland, anspelande på deras antal, tolvmän och var i regel framgångsrika storbönder bosatta i den aktuella domsagan. För att rätten skulle vara domför fordrades att minst sju av nämndemännen närvarade. Den främste av tolvmännen uppbar titeln häradsdomare och var nämndens talesman gentemot häradshövdingen. Häradsdomaren ansvarade också för en av de tre nycklar som tillsammans med häradshövdingens och kronofogdens motsvarigheter krävdes för att öppna häradskistan. (källa)
4. En talesman eller talesperson (presstalesman) är utsedd att företräda till exempel en grupp, ett företag eller en organisation. Vederbörande är, generellt eller i enskilda frågor, uppdragsgivarens ansikte utåt, bland annat i kontakter med massmedier. (källa)
5. Som den moderna korporativismens främste lärofader brukar nämnas den tyske konservative ekonomen och samhällstänkaren Adam Müller von Nitterdorf (1779-1829). Müller, som under en tid var rådgivare till den djupt konservativa furst Klemens von Metternich i Wien, var talesman för den så kallade organiska samhällsuppfattningen och vände sig främst mot den liberala jämlikhetstanken, laissez-faire-skolan och Adam Smiths frihandelsidéer. Müller betonade istället nationen och individernas roller i yrkeslivet, genom att sammanföra dessa i en form av gillen eller yrkesständer, med ansvar för bl a produktion och sociala frågor under statens överinseende, skulle ett planmässigt ekonomiskt system kunna skapas som även sammanjämkade klassintressena - ståndsstaten skulle bli en "klasstat". Därmed förkastades under 1800-talets senare hälft även marxistisk klasskamp av korporativistiska tänkare då man istället framhävde samarbete mellan klasserna för att uppnå harmoni och stabilitet i samhället. (källa)
6. En lagkapten är en av managern eller tränaren utnämnd spelare inom lagsporter som ska vara lagets representant och ledare på och vid sidan av planen. I ett flertal lagsporter har lagkaptenen blivit en viktig del av lagbygget. Lagkaptenen har ofta en roll som pådrivare och som lagets talesman och representant. I de flesta lagidrotter har lagkaptenen ett klargjort ansvar enligt reglerna, exempelvis inom innebandy, där lagkaptenen är den som sköter kommunikationen mellan laget och domaren. Därmed måste alltid en lagkapten vara utsedd. Flera lag har därför också utsett en assisterande lagkapten eller vice lagkapten som tar rollen som lagkapten ifall den ordinarie lagkaptenen inte är tillgänglig. (källa)
7. Nacksving leddes av musikrörelsens talesman Tommy Rander men ägdes kollektivt av musikerna som gav ut skivor på bolaget. Nacksving gav i huvudsak ut skivor med göteborgsbaserade proggartister. Hit hörde de grupper som hade det mest klart uttalade och rätta vänsterbudskapen och som klarade sig igenom lyssningsgruppens nålsöga. Band som Nationalteatern, Nynningen och Motvind men även Björn Afzelius anslöt sig till Nacksving efter att Hoola Bandoola Band upplösts. Vidare utgavs skivor med bland annat Lars Aldman, Blues Annika, Cono Sur, Dom smutsiga hundarna, Ensamma hjärtan, Huntington Band, Skrotbandet, Soffgruppen och Text och Musik. (källa)
8. Det klassiska element som började göra sig gällande redan i gotiken, bröt segrande igenom i och med renässansen i Italien på 1400-talet, och en rad stora bildhuggare från Ghiberti till Michelangelo skapade några av de yppersta verken i skulpturens historia. Den sistnämnde ledde utvecklingen över i barocken, som i Bernini nådde en höjdpunkt av dramatiskt rörlig skulpturstil. Som en reaktion mot denna uppträdde från mitten av 1700-talet en allt starkare klassicistisk och antikiserande strömning som fann sin teoretiska talesman i Johann Joachim Winckelmann och sin centrala konstnärsgestalt i Bertel Thorvaldsen. Först efter mitten av 1800-talet avlöstes rörelsen av realistiska och impressionistiska strömningar, med Auguste Rodin som ledande mästare. (källa)