Tempus Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet tempus

1. Hjälpverb är en typ av verb som placeras ihop med en verbfras. Den senare är meningens huvudverb, och tillsammans kan konstruktionen förändra tempus, skapa passiv form eller förändra själva utsagan. (källa)
2. Imperativ (uppmaningsform) är ett verbmodus med vilket man formulerar en uppmaning. Detta modus finns i svenskan endast i ett tempus, presens, men i vissa språk, till exempel latin, finns även en futurum imperativ, uppmaning om något som kommer längre fram. (källa)
3. Indikativ är ett modus som i huvudsak används för att uttrycka faktisk information. Det är det överlägset mest använda moduset i svenskan, och kan sägas vara grundmodus. Övriga svenska modus är imperativ och den sällsynta konjunktiven. Ser man modus som en verbfrasegenskap i stället för en verbegenskap (som ofta görs med tempus) kan man också tala om fler, sammansatta modus i språket. (källa)
4. Det finns två andra modus i svenskan: indikativ och imperativ. Konjunktiven förekommer i två tempus: presens och preteritum (förr kallad imperfekt). (källa)
5. Tempo (av italienska tempo, 'tid', 'hastighet', av latinets tempus, 'tid') är en av de grundläggande musiktermerna och betecknar ett musikstyckes hastighet, dvs. hur snabbt pulsslagen följer på varandra. Ett sätt att definiera tempot är genom antalet taktslag per minut, förkortat bpm (av engelskans 'beats per minute'). I notskrift betecknas oftast tempot med en tempobeteckning, ibland även genom metronomtal, vilket då anger antal pulsslag per minut. (källa)
6. Leken kan ske med eller utan leksaker. I den fria rollspelsleken som får ske utan störningar bryter barn ibland leken för att komma överens om fortsättningen, att ge regianvisningar för leken. Barnen byter då tempus i talet och talar i dåtid då de leker (Knutsdotter Olofsson 2003). (källa)
7. Liksom vi ofta talar om sammansatta tempus i till exempel svenskan, skulle vi också kunna tala om sammansatta modus. Med en grupp hjälpverb som uttrycker förhållningssätt till huvudverbsskeendet och som kallas modala hjälpverb kan man nämligen bygga upp långt fler modaliteter i verbfrasen än de nämnda, till exempel "kan kalla", "får kalla", "bör kalla", "måste kalla" och "vill kalla". Det går också att kombinera flera modala hjälpverb: "Jag skulle gärna vilja kunna hjälpa dig, men tyvärr kan jag inte". (källa)
8. Böjningssuffix eller avledningssuffix är en undergrupp av affixen som är vanliga i svenskan för att markera plural, bestämd form, genitiv och tempus: -ar, -en, -s, -ade. (källa)
9. Esperanto har sex participformer utgående från tre tempus (presens, preteritum och futurum) samt aktiv eller passiv. (källa)
10. Perfekt är en verbkonstruktion i många av världens språk. Det exakta tillämpningsområdet varierar mellan olika språk, men gemensamt är att den används för att på något sätt beteckna att en handling är avslutad. Synen på vad perfekt är varierar också: En del språkläror beskriver den som presens ur en viss grammatisk aspekt (perfekt-aspekt, som kan vara skild från perfektiv aspekt), andra beskriver den som ett tempus. Att perfekt beskrivs som en sorts presens är vanligt i engelska språkläror (present perfect) men ovanligt i svenska, trots att konstruktionen har samma användningsområde i båda språken. De språkläror som uppfattar perfekt som presens ur en perfekt-aspekt uppfattar pluskvamperfekt och futurum exaktum som dåtidstempus (imperfekt/preteritum) respektive framtidstempus (futurum) ur samma aspekt. (källa)