Vad betyder och hur uttalas testperson
Testperson uttalas test|pers|on.
Ordformer och varianter av testperson
Singular
- testperson
- obestämd grundform
- testpersons
- obestämd genitiv
- testpersonen
- bestämd grundform
- testpersonens
- bestämd genitiv
Plural
- testpersoner
- obestämd grundform
- testpersoners
- obestämd genitiv
- testpersonerna
- bestämd grundform
- testpersonernas
- bestämd genitiv
Testperson är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet testperson
Projektiva test bygger på psykoanalytisk teori. Här försöker man tolka en individs associationer till olika stimuli. I Rorschachtestet använder man sig av bläckplumpstest, där testpersonen får säga vad de ser i bilden. I Thematic Apperception Test, TAT, använder man sig av bilder som testpersonen får beskriva.
Rorschachtest är ett så kallat perceptuellt kognitivt personlighetstest som utvecklades av den schweiziske psykiatern Hermann Rorschach i början av 1900-talet. Testet består av en serie bilder med nonfigurativa, symmetriska bläckplumpar, där testpersonen får i uppgift att berätta om vad bilderna föreställer. Metoden tittar på kognitiva, perceptuella och personlighetsrelaterade variabler och ger oss en bild av testpersonens sätt att hantera information samt interagera med omvärlden.
Dessa har utvecklats och används i såväl kliniskt bruk som i forskning. Medan Epworth Sleepiness Scale mäter sömnighet över en längre tid (testpersonen ombeds att skatta risken att han/hon ofrivilligt skulle somna vid åtta listade aktiviteter) mäter Karolinska Sleepiness Scale den momentana sömnigheten, det vill säga den aktuella sömnigheten just då testpersonen gör testet (testpersonen får ange sin sömnighet på en tiogradig skala).
Utöver dessa tre "klassiska" delar används ibland begreppet face validity, ungefär "uppenbar" eller "självklar" validitet, för att ange hur relevant testet vid en första anblick uppfattas av testdeltagarna. Detta kan vara viktigt att säkerställa, då en testperson kan behöva uppfatta testet som relevant för att känna motivation.
Man mäter för varje ljudfrekvens vid vilken ljudnivå som en testpersons öra kan uppfatta ljud i form av rena sinustoner (hörtröskel). Den undre hörgränsen definieras som den lägsta ljudtrycksnivå hos en sinusformig ljudvåg som vid en viss frekvens och givna betingelser i övrigt framkallar en hörselförnimmelse. 0 dB HL motsvarar en genomsnittlig ljudtrycksnivå vid vilket ett stort antal unga, öronfriska personer nätt och jämnt kan uppfatta ett ljud. Det innebär att individuella skillnader finns och för att avvika signifikant från genomsnittet (2 SD) innebär det, med standardiserad testmetodik enligt ISO 389, att normalområdet befinner sig mellan -10 och 20 dB HL.
Själva DISC-testet skapades 1956 av psykologen Walter Clarke, genom själv-testet Activity Vector Analysis. Det var en checklista med adjektiv där testpersonen ombads välja om beskrivningen passade in på dem. Målet med testet var att hjälpa företag välja kvalificerade personer att anställa.
För att säkerställa reliabiliteten, det vill säga mätnoggrannheten, standardiseras testproceduren. Man försöker bland annat se till att de instruktioner som ges till testpersonen alltid är likadana och att den omgivning där testet utförs är likartad (inga yttre störningar).
Att man skiljer på total testtid och angreppstid ger testpersonen möjlighet att ta paus för att vila och tänka igenom nästa steg i testet.